En kulturbärare har gått ur tiden.

Det var ett tungt besked när jag nåddes av att Pelle Nööjd har lämnat oss. Många minnesbeskrivningar tecknas nu om Pelle eftersom han är en person som berör så många.

Ja, jag skriver i presens eftersom jag ännu inte tagit in att han inte finns med oss längre. 

Varje gång jag åker förbi kulturhuset tänker jag alltid efter om jag har tid att titta in och byta några ord, sista åren med ständigt dåligt samvete att jag borde prioritera mitt kulturengagemang högre. 

Det är ju egentligen det engagemanget som, nu när minnena väller upp, satt djupast avtryck i mitt liv, och det finns så många stunder att se tillbaka på med Pelle. 

Jag fick lära känna Pelle 1995 när jag var med i orkestern till den sista revyn som sattes upp på gamla Röda Kvarn på Storgatan. Biografen och teatersalongen som numera är riven. 

Det var en härlig, varm och glädjefylld miljö kryddad med en stor portion galenskap som jag som 25 åring fick träda in i. 

Repetitionerna brukade sammanfattas med uttrycket ”Kaos är granne med Brants” (tygaffären runt hörnet). 

Jag vet inte om Pelle myntade uttrycket men sannolikheten är hög. 

Kreativiteten och spontaniteten i hela revygänget var hög, det var högt i tak och alla hade möjligheter att flika in idéer och tankar om hur föreställningen skulle presenteras. 

Men det var Pelle som var den självklara ledaren och förgrundsfiguren. 

Det var han som författade texterna med tvist och skärpa och humorn var ständigt närvarande både på scenen och bakom. 

Men det som fascinerade mig mest var Pelles förmåga att väva in ett allvar och djup i sina texter. 

Den som tar del av Pelles texter förstår att djupet hos honom är ständigt närvarande. 

Även om humorn är vapnet att ta till för att bemöta det. 

Påskrevyn 1995 blev ett stort uppvaknande för mig och trots att tiden med repetitioner och föreställningar präglades av massor med flams och trams föll det ändå på nåt sätt samman med att jag ”blev vuxen”. 

Gamla Röda Kvarn lämnades samma år och Pelle började jobba som föreståndare på det nyinvigda kulturhuset. 

Själv tog jag examen från högskolan, etablerade min jobbkarriär och blev pappa året efter. 

Revyerna föll i träda men de glädjefulla minnena var ständigt närvarande. 

Det stod klart att Pelles arbete med att bygga upp verksamheten i det nya Kulturhuset tog mycket tid i anspråk så skulle det bli några nya revyer i Sävsjö skulle det i så fall bli på någon annans initiativ. 

Några år senare gick jag till Pelle, med mina första tafatta revytexter, nervös och spänd inför hur de skulle tas emot av mästaren. 

Till min glädje konstaterade Pelle att materialet höll men han gav mig flera tänkvärda råd och tips och han skickade med att ”om du ska leda en revyensemble med många olika personligheter och viljor kommer du inte kunna vara alla till lags, och när du gör satir på lokala personligheter och makthavare kommer du också att behöva möta dem på stan”. 

I de följande revyer och teateruppsättningar som sattes upp var Pelle min ständiga mentor och bollplank att testa idéerna mot. Inför revyerna var vi en grupp som återkommande hade ”brainstorming” möten. Minns dessa möten som en kreativ soppa med idéer, den ena galnare än den andra och Pelle var oftast den som levererade flest ideér och de mest galna. Från Pelles sida fanns aldrig någon prestige, han såg tvärtom en glädje i att någon annan än han själv tog initiativet till nya revyer, det viktigaste var att kulturen fick blomstra och att Röda Kvarn var fullsatt kväll efter kväll. Vi hade åter hittat den där varma och härliga atmosfären som fortsatte genom alla revyer och på senare år genom Komstadspelen.

Pelles tradition att varva skratt med ett uns allvar i föreställningarna passade även min grubblande själ, det blev något av Sävsjörevyns signum och jag tror det är en orsak till att våra föreställningar blev så uppskattade. I revyn 2008, "En salig röra", var djupsinnet till och med själva huvudtemat i föreställningen då den tog upp livets stora frågor. 

Hela den revyn ligger på Youtube, men med vetskapen om att Pelle inte är med oss längre kommer det ta lång tid innan jag orkar titta på klippen. Jag är rädd att det kommer röra upp alltför mycket känslor.

Jag väljer istället att citera några rader ur Pelles diktsamling där han själv sammanfattar det hela i dikten "Galna"

"Det är vackert

när vi är galna

när galenskapen

är det enda

som betyder något

och vi vågar balansera

på kanten

till det stora diket

där det stora allvaret bor"

Tack Pelle!

För all glädje du skänkt oss genom ditt outtröttliga engagemang för kulturen. Din förmåga att engagera och inspirera andra har skänkt glädje till så många och du var den som inspirerade och uppmuntrade mig
att ta steget från musikscenen till teaterscenen. Det har gått ett antal år sedan jag skrev något för en teaterscen men jag har tankar på det så gott som varje vecka. I bakhuvudet finns alltid tanken att när jag får en tillräckligt bra idé så ringer jag Pelle. Idag blir jag smärtsamt påmind om att man aldrig ska ta någonting för givet.

Men som Pelle själv skriver i sin bok om gamla Röda Kvarn i Sävsjö;

"Alla minnen och hemligheter som bor i Röda kvarns gamla väggar kan ingen flytta" 

Även fast du inte är där Pelle, när jag i framtiden besöker kulturhuset, kommer din gärning leva kvar och väggarna ska för alltid viska ditt namn.

/Vi ses i revyhimlen. Mattias Linder. Sävsjörevyn.