Statistik. Har själv gått ett par kurser i ämnet under min period på högskolan. Jag anser att det viktigaste jag fick lära mig där, är att man ska läsa statistik med ett kritiskt sinnelag. Efter ha tagit del av SCB:s medborgarundersökning i Sävsjö kommun har jag fått den regeln bekräftad.
Vid första överblicken konstaterar jag besviket att kultur är ett område som enligt kommuninvånarna kan ges lägre prioritet. Vad är nu detta?! Är folk inte kloka? Det går väl inte att ge kulturen lägre prioritet än vad den redan har?
Ögnar igenom den torra texten och läser att uppgiften inte är statistiskt säkerställd. Jag andas ut, tillfälligt, för senare konstaterar jag att nära hälften av de områden som behandlats inte är statistiskt säkerställda. Exempelvis är invånarnas uppfattning om räddningstjänst, grundskola och trygghet inte statistiskt säkerställda. En fråga väcks. Kan man verkligen använda sig av dessa falska påståenden? Surfar in på SCB:s hemsida för att läsa på. Tänker att nu skulle de se mig, lärarna på högskolan, hur jag frivilligt pluggar statistik. Men jodå, det går alldeles utmärkt kan jag läsa. Många av de undersökningar vi tar del av dagligen är inte statistiskt säkerställda. Läser vidare hur man kan använda sig av sådan statistik.
Jag citerar; ”Om en viss enhets (läs Sävsjö kommuns) resultat uppmäts i procent innebär det att vi kan använda denna information för att uttala oss om resultatet på den enskilda enheten Däremot är det svårt att dra någon slutsats om enheten är bättre eller sämre jämfört med andra enheter".
Kommunledningen kan alltså dra nytta på följande vis. Skryt gärna om hur bra invånarna trivs i kommunen men slå er inte för bröstet och tro att de trivs bättre här än någon annanstans!
Som att säga att man har en tät gräsmatta, men det går inte att säga om den är tätare än grannens eftersom du då måste räkna alla strån. Suck. Man är beredd att hålla med den som sa att statistik är som en bikini. Det man ser ger anledning till en massa funderingar men det väsentliga förblir dolt.
Inser att jag, istället för att läsa undersökningen, själv måste ställa mig frågan om jag trivs i Sävsjö kommun. Tja, allt är ju relativt. Men visst, jag har mat för dagen, tak över huvudet och sophämtningen fungerar. Mina basala behov är täckta så det vore ju förmätet att säga att man inte har det bra. Men det är klart, någon krona mer till kulturen skulle ju inte skada. Och det vågar jag påstå trots att det inte är statistiskt säkerställt.
Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110708
fredag 8 juli 2011
tisdag 21 juni 2011
Låt kungen gå på strippklubb om han vill!
Så heter en facebookgrupp där man tar kungen i försvar. Frågan är inte längre om han har varit på strippklubb utan om hans rätt att gå dit. Klart han har. Det är säkert roligare än att åka runt och klippa band och lyssna på tråkiga tal från kommunala representanter. Mitt förtroende för kungen och monarkin är trots allt oförändrat. Det är lika lågt nu som innan. Maken till malplacerad person får man leta efter. Royalisterna hoppas att Viktoria ska ta över för att rädda förtroendet. Jag kan förstå denna desperata tanke. Fast ändå inte.
Svenskar och monarki. En hopplös ekvation som strider mot sunt förnuft.
Vi är världsmästare i demokratisk fostran. Det börjar i förskolan. Skolor och föreningar pumpar in budskapet. Alla får vara med, alla är lika värda. Att det inte alltid fungerar så i praktiken må vara sant men det är dit vi strävar. Att uppfostra goda demokratiska medborgare.
Men så nås vi av nyheten att prinsessan ska besöka vår kommun. Vad händer?
Jo, det som alltid tycks hända när kungligheter är på besök någonstans. Förnuftet är som bortblåst. Masspsykosen sätter in och hyllningskören tar vid. Enligt nyhetsrapporteringen stod ”förväntansfulla barn och väntade vid avspärrningarna med flaggor i händerna”.
Kommunens representanter radar upp sig som stelopererade pingviner, ivriga att få skaka hand och överlämna… ett kopparmått. Det är ju livsviktigt med kommunal representation. Varför? Tycks ingen fråga sig, det bara är så.
I ljuset av den senaste tidens uppmärksamhet kring hovet ter sig dessa lismande skådespel alltmer otidsenliga och världsfrånvända.
Hade personen som hyllades gjort någon alldeles särskild prestation? Något som kunde liknas vid en formidabel idrottsprestation eller annan typ av fantastisk mänsklig bedrift?
Nej, enda skälet till hyllningskören är att personen är av kungligt blod. Charmerande, förtjusande och vacker förvisso, men det finns fler med de egenskaperna som bör hyllas i så fall. David Gunnarsson, som verkligen hade stått för prestationen, glömdes nästan bort i sammanhanget. Viljan och ivern att få sola sig i glansen och stå i gunst hos en kunglighet blir så stor att den överskuggar allt annat.
För de ”tålmodiga och förväntansfulla barnen med flaggor i händerna” har sommarlovet börjat. De kan nu själva i större utsträckning bestämma om de vill delta i kungliga hyllningar. Den demokratiska fostran fortsätter. Kanske kommer den demokratiska värdegrunden bli så djupt rotad i dessa barn att de en dag växer upp och funderar över vad de egentligen var med om den där dagen. Kanske kommer de reflektera över att den svenska monarkin, som vilar på en grundlag som skrevs 1810, är omodern, förlegad och rimmar illa med demokrati i Sverige tvåhundra år senare. Kanske kommer de fram till att nåt borde göras. För Sverige, i tiden.
”Striptease är en dans där artisten långsamt tar av sig kläderna” (wikipedia)
Är kronan inte lätt på hjässan kanske det är bättre att strippa…
Fotnot: Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110615
Svenskar och monarki. En hopplös ekvation som strider mot sunt förnuft.
Vi är världsmästare i demokratisk fostran. Det börjar i förskolan. Skolor och föreningar pumpar in budskapet. Alla får vara med, alla är lika värda. Att det inte alltid fungerar så i praktiken må vara sant men det är dit vi strävar. Att uppfostra goda demokratiska medborgare.
Men så nås vi av nyheten att prinsessan ska besöka vår kommun. Vad händer?
Jo, det som alltid tycks hända när kungligheter är på besök någonstans. Förnuftet är som bortblåst. Masspsykosen sätter in och hyllningskören tar vid. Enligt nyhetsrapporteringen stod ”förväntansfulla barn och väntade vid avspärrningarna med flaggor i händerna”.
Kommunens representanter radar upp sig som stelopererade pingviner, ivriga att få skaka hand och överlämna… ett kopparmått. Det är ju livsviktigt med kommunal representation. Varför? Tycks ingen fråga sig, det bara är så.
I ljuset av den senaste tidens uppmärksamhet kring hovet ter sig dessa lismande skådespel alltmer otidsenliga och världsfrånvända.
Hade personen som hyllades gjort någon alldeles särskild prestation? Något som kunde liknas vid en formidabel idrottsprestation eller annan typ av fantastisk mänsklig bedrift?
Nej, enda skälet till hyllningskören är att personen är av kungligt blod. Charmerande, förtjusande och vacker förvisso, men det finns fler med de egenskaperna som bör hyllas i så fall. David Gunnarsson, som verkligen hade stått för prestationen, glömdes nästan bort i sammanhanget. Viljan och ivern att få sola sig i glansen och stå i gunst hos en kunglighet blir så stor att den överskuggar allt annat.
För de ”tålmodiga och förväntansfulla barnen med flaggor i händerna” har sommarlovet börjat. De kan nu själva i större utsträckning bestämma om de vill delta i kungliga hyllningar. Den demokratiska fostran fortsätter. Kanske kommer den demokratiska värdegrunden bli så djupt rotad i dessa barn att de en dag växer upp och funderar över vad de egentligen var med om den där dagen. Kanske kommer de reflektera över att den svenska monarkin, som vilar på en grundlag som skrevs 1810, är omodern, förlegad och rimmar illa med demokrati i Sverige tvåhundra år senare. Kanske kommer de fram till att nåt borde göras. För Sverige, i tiden.
”Striptease är en dans där artisten långsamt tar av sig kläderna” (wikipedia)
Är kronan inte lätt på hjässan kanske det är bättre att strippa…
Fotnot: Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110615
fredag 18 februari 2011
En vecka präglad av hockey
Hockey har präglat veckan som gått. Den började med Peter Forsbergs besked att han slutar sin aktiva hockeykarriär. På torsdagen fortsatte det med att HA74:s kampsång "Käka puck" seglade in som etta på Wikegårds lista. Och igår fick jag själv prova på att spela plojhockey.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.
Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.
Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.
Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.
Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.
torsdag 3 februari 2011
Lugn alla svenskar! Det finns andra Älmhultsbor än Ingvar Kamprad att vara stolt över.
Såg uppdrag gransknings program om Ikeachefen Ingvar Kamprads avancerade skatteplanering. Egentligen innehöll väl inte dokumentären något speciellt chockerande. Varför skulle inte Ikea likt andra multinationella företag ägna sig åt avancerad skatteplanering?
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?
Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".
"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"
Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;
- Oh I like it!
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?
Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".
"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"
Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;
- Oh I like it!
söndag 23 januari 2011
Sävsjös politiker på utbildning
Förra veckan var Sävsjös nyinvalda politiker på kurs i Kulturhuset för att lära sig om det politiska hantverket. Nu till veckan fortsätter utbildningen. Då ska det handla om den kommunala juridiken. En fråga infinner sig med anledning av detta. Vad har nuvarande politiker i kommunstyrelsen för skolning i ämnet? Om de nyinvalda politikerna ska bli lika duktiga i ämnet som sina tidigare erfarna politikerkolleger skulle jag kunna tänka mig att utbildningsdagen får detta schema;
UTBILDNINGSDAG I KOMMUNAL JURIDIK
08:00 - 09:00 FIKA
09:00 - 10:30 "LAGEN OM OFFENTLIG UPPHANDLING"
- En liten lektion i hur man på ett enkelt och finurligt sätt kringgår denna lag och lär sig hitta de ev kryphål som finns. Restaurangskolan Ljunga Park användes som ett föredömligt exempel.
10:30 - 12:00 FIKA
12:00 - 13:00 LUNCH
13:00 - 14:30 "KOMMUNALLAGEN"
- Utbildning i hur vi inskränker demokratin och koncentrerar beslutsfattandet till kommunstyrelsen utan att medborgarna fattar ett skit. Detaljfrågor vi berör är: Hur kör vi enklast över BU- nämnden? Hur hanterar vi problem som uppstår i samband med detta? Ex
enskilda nämndledamöter som riktar kritik genom media etc. Hur kan vi ytterligare begränsa antalet nämnder? Hur får vi medborgarna att tro att vi ändå är fortsatt demokratiska? Kanske med medborgarförslag som vi lätt kan kasta i papperskorgen om de inte passar oss.
14:30 - 15:30 FIKA
15:30 - 16:00 "KOMMUNREVISION"
Tiden börjar bli knapp efter en lång och hård dag men sista halvtimman kommer vi att ägna åt frågeställningen; "Hur undviker vi kritik från kommunrevisorerna när vi gör små ovidkommande brott mot kommunallagen? Skulle rentav ytterligare inskränkningar i demokratin kunna komma ifråga för att hantera detta lilla problem? Erfarna politiker kommer här att dela med sig av de knep de har för att kringgå den tungrodda demokratin. Vi kommer även att presentera vår slogan "tillsammans". "Tillsammans" handlar om hur man får med sig oppositionspartierna på samma tåg så att opposition och politisk debatt i kommunen blir närmast obefintlig.
16:00 - 17:00 FIKA.
Vi avrundar den långa dagen med en välförtjänt fika och lite allmänt ryggdunkande.
VÄL MÖTT!
måndag 17 januari 2011
Kan musik förändra världen?
Jag har ett kluvet förhållande till välgörenhetslåtar. Detta fenomen växte sig stort i mitten på åttiotalet då jag själv var tonåring. Band aid och live aid med Bob Geldof som jesusgestalt hade en enorm hype omkring sig. Vi ungdomar satt som klistrade framför tv-apparaterna och följde den dygnslånga globala live-sändningen. Upprinnelsen till det hela var ett 7 minuter långt BBC-reportage från Wollo-provinsen i Etiopien. Det visade svältens förödande konsekvenser med utmärglade och håglösa barn.
Den långvariga torkan angavs först och främst som orsak till svältkatastrofen.
I efterhand vet vi att det bara var den utlösande faktorn. Det långvariga kriget mot Eritrea hade drabbat wollo-provinsen hårt och torkan var det som fick bägaren att rinna över. Det faktum att den totalitära regimen försökte hemlighålla katastrofen bidrog också till dess omfattning.
Engelska artisteliten sjöng till julen 1984 in låten "Do they know it´s christmas?" skriven av Bob Geldof (Boomtown rats) och Midge Ure (Ultravox). Kort senare var det amerikanernas tur att lansera "We are the world" skriven av Michael Jackson och Lionel Richie. Singlarna sålde enormt bra och tillsammans med live aid projektet lyckades man samla in ca 1,5 miljarder kronor.
Själv skyndade jag mig till skivbutiken för att köpa singlarna och jag minns att det var ganska mäktigt att höra Bruce Springsteen i duett med Stevie Wonder. Jag funderade inte så mycket på låtarnas innehåll utan tyckte mest det var imponerande att se alla världsartister samlas.
När jag idag jämför de båda låtarna vågar jag dock påstå att Michael och Lionel slår Bob och Midge vad gäller textmässig kvalité. Bara titeln "Do they know it´s christmas" är ju hopplöst ogenomtänkt. Visste de om att det var jul?
Nej, förmodligen inte eftersom majoriteten av befolkningen i Wollo-provinsen är muslimer. I andra versen kommer nästa pekoral;
"There wont´ be snow in africa this christmas".
Det förekommer visserligen snö i Etiopiens höglänta områden men det var knappast snö och kyla som de svältande barnen saknade. Även om nederbörd i största allmänhet hade behövts.
Springsteen hoppade för övrigt av välgörenhetståget. Han medverkade aldrig på live aid konserten. 1988 gav han sig istället ut på turnén, "human rights now!", tillsammans med Sting, Peter Gabriel, Tracey Chapman och Youssou n´Dour. Turnén syftade till att stödja arbetet för mänskliga rättigheter och dåvarande apartheidregimen i Sydafrika var i stort fokus under turnén.
2010, 25 år efter live aid gjordes nyproduktioner av de båda låtarna. Haiti var upprinnelsen denna gång.
Haiti som är ett av världens fattigaste länder var, och är, sannerligen i stort behov av hjälp. Landet har likheter med Etitopien så tillvida att fattigdomen till stor del är en konsekvens av våldsamma inre stridigheter och snedfördelning av resurser. Haiti var hårt drabbat redan innan jordbävningen.
Varför är det lättare att samla artisteliten till katastrofhjälp än till aktioner för ex mänskliga rättigheter? Det är ju ändå på sikt bättre för att motverka svält och fattigdom i världen eftersom det angriper orsakerna.
Jag misstänker att ett av skälen är att det kan kosta för en artist att ta ställning politiskt. I sista änden är ju varje artist beroende av sin publik.
"We can´t go on, pretending day by day. That someone, somewhere will soon make a change"
Så lyder textraden Kenny Rogers sjunger i "We are the world".
Det är vanskligt att bedöma huruvida musik kan förändra världen men med facit i hand, 25 år efter första live aid-konserten, vet vi att svältkatastrofer alltjämt kommer och går men att apartheidregimen i Sydafrika åtminstone har fallit.
Insamlingar till katastrofhjälp är bra men det hjälper inte mot orättvisor. Det lindrar symtomen men det tar inte bort tumören. Det är med samma inställning som man ger morfin vid långt framskriden cancer. Ingen ska behöva lida. När man samlar in pengar till cancerforskning är det dock orsaken till problemet som är i fokus. Jag har aldrig hört någon lansera idén att man ska samla in pengar för att köpa in mer morfin.
söndag 16 januari 2011
Än så länge förstår inte datorer ironi
Som ni ser har jag fallit för kommersialismen och lagt upp google annonser (betalt per klick) i bloggen. Det är nämligen så fiffigt utformat, lovar google, att annonserna som läggs ut, automatiskt utformas av deras annonshanteringsprogram.
Annonserna i bloggen ska alltså spegla bloggens innehåll.
Det började bra då jag fick en skitsnygg bildannons om Jerry Seinfelds globengig i vår. Jag fick genast en upprymd känsla av att Jerry satte ett värde på att annonsera i just min blogg. Det visade sig dock ganska snart att googles annonshanteringsprogram inte förmår läsa mellan raderna, vilket jag naturligtvis borde ha förstått. Dagen efter jag publicerat inlägget om sverigedemokraterna var en annons från nättidningen "nationell idag" upplagd, vilket inte riktigt var den riktade annonsering jag hade tänkt mig.
Det går att spärra alla enskilda annonser men detta blir ett hästjobb eftersom det hela tiden dyker upp nya annonser med tveksamt innehåll. Men google utlovar naturligtvis en lösning på detta. Man kan spärra kategorier av annonser som man inte står för. Det är bara ett problem. Funktionen finns inte för svenska språket!
Nu väntar jag på att google ska godkänna min ansökan på funktionen "annonsgranskning". Denna funktion gör det möjligt för mig att godkänna annonserna innan de publiceras. Fast det finns ju förstås även en hake med detta. Om jag använder annonsgranskning kan detta ha en negativ inverkan på mina inkomster eftersom det minskar "annonsaktionerna" på min webbplats. Kanske ett mindre problem för mig då bloggen på 7 dagar genererat den "enorma" inkomsten 9 kr och 74 öre.
Google har naturligtvis förhållningsorder för annonsering. Det är inte tillåtet att klicka på egna annonser och inte heller uppmana andra att klicka. Eftersom googles annonsprogram inte förstår ironi och inte förmår läsa mellan raderna känner jag att det är bäst att förtydliga detta ordentligt. KLICKA INTE PÅ ANNONSERNA! ;-)
Annonserna i bloggen ska alltså spegla bloggens innehåll.
Det började bra då jag fick en skitsnygg bildannons om Jerry Seinfelds globengig i vår. Jag fick genast en upprymd känsla av att Jerry satte ett värde på att annonsera i just min blogg. Det visade sig dock ganska snart att googles annonshanteringsprogram inte förmår läsa mellan raderna, vilket jag naturligtvis borde ha förstått. Dagen efter jag publicerat inlägget om sverigedemokraterna var en annons från nättidningen "nationell idag" upplagd, vilket inte riktigt var den riktade annonsering jag hade tänkt mig.
Det går att spärra alla enskilda annonser men detta blir ett hästjobb eftersom det hela tiden dyker upp nya annonser med tveksamt innehåll. Men google utlovar naturligtvis en lösning på detta. Man kan spärra kategorier av annonser som man inte står för. Det är bara ett problem. Funktionen finns inte för svenska språket!
Nu väntar jag på att google ska godkänna min ansökan på funktionen "annonsgranskning". Denna funktion gör det möjligt för mig att godkänna annonserna innan de publiceras. Fast det finns ju förstås även en hake med detta. Om jag använder annonsgranskning kan detta ha en negativ inverkan på mina inkomster eftersom det minskar "annonsaktionerna" på min webbplats. Kanske ett mindre problem för mig då bloggen på 7 dagar genererat den "enorma" inkomsten 9 kr och 74 öre.
Google har naturligtvis förhållningsorder för annonsering. Det är inte tillåtet att klicka på egna annonser och inte heller uppmana andra att klicka. Eftersom googles annonsprogram inte förstår ironi och inte förmår läsa mellan raderna känner jag att det är bäst att förtydliga detta ordentligt. KLICKA INTE PÅ ANNONSERNA! ;-)
fredag 14 januari 2011
Bojkotta sms-fräckisar och rädda innebandyn!
Har ni tänkt på att muntligt berättade historier numera är ytterst sällsynt. I över 20 år har jag varit med i Sävsjös ballaste motionsgäng i innebandy, "P-nissarna". Så kallade vi oss när vi deltog i Sävsjö IBK:s korpturnering. En turnering som sedan flera år är nedlagd eftersom det till slut inte gick att få tag i några domare, ni kan säkert själva räkna ut varför. Men tränar gör vi alltjämt varje tisdag.
Ett stående inslag varje vecka har varit historieberättandet och det ska väl tilläggas att humorn inte alltid tillhör den mest rumsrena.
När sms humorn gjorde entré fann jag till en början detta som ett lyft för historieberättandet. Helt plötsligt dök det upp nya historier från alla håll, utbudet var enormt. Tyvärr måste jag i denna stund, med visst vemod, konstatera att muntligt historieberättande numera lyser med sin frånvaro och att sms humorn helt och hållet tagit över.
Det brukar börja med att någon frågar typ:
-"Har ni sett sms:et om killen som fick stånd i grönsaksdisken?"
-"Nä", kanske hälften av gänget svarar och så tar vederbörande upp sin telefon och läser upp historien för oss andra.
Ibland går det inte ens så långt att det blir uppläst helt enkelt för att det är för jobbigt.
-"Jag skickar den till er", kan det låta.
Numera är det ju mycket animationer som skickas och ska man förmedla det på innebandyn måste alla stå i en ring runt mobilen för att försöka hänga med i det som händer på skärmen. Ofta brukar visningen sluta med att ungefär hälften säger:
-"Den där har jag redan sett"
Det är någonting vi har gått miste om här. En historia behöver faktiskt inte vara särskilt bra för att den ska bli rolig. En person som är skapligt bra på muntligt berättande kan få den mest poänglösa historien att bli rolig. Det handlar om timimg, mimik, tonläge och glimten i ögat. Hur ska sms humor någonsin kunna uppväga det? Jag vill inte framstå som en bakåtsträvare men om vi inte tar oss i kragen så kommer vi snart att ha lämnat över all muntlig komik till professionella stå upp komiker. Jag ser ett skräckscenario framför mig där vi sitter och visar sms animationer och roliga youtube klipp för varandra och ingen skrattar för att alla redan har sett dem tusen gånger.
Konspiratoriskt lagd som jag är misstänker jag att det är pengar och girighet som ligger bakom det hela. Det måste vara så att varje telefonbolag har anställda som sitter och konstruerar animationer som sedan kan spridas som en löpeld genom mobilvärlden och generera inkomster. Penningstinna direktörer har lagt beslag på vårt gemytliga historieberättande på tisdagkvällarna. Man kan inte ens dra en fräckis utan att nån ska tjäna pengar på det. Det är för jävligt!
Om det är nån som undrar förresten.
Jodå, ibland hinner vi med att spela lite innebandy också.
Ett stående inslag varje vecka har varit historieberättandet och det ska väl tilläggas att humorn inte alltid tillhör den mest rumsrena.
När sms humorn gjorde entré fann jag till en början detta som ett lyft för historieberättandet. Helt plötsligt dök det upp nya historier från alla håll, utbudet var enormt. Tyvärr måste jag i denna stund, med visst vemod, konstatera att muntligt historieberättande numera lyser med sin frånvaro och att sms humorn helt och hållet tagit över.
Det brukar börja med att någon frågar typ:
-"Har ni sett sms:et om killen som fick stånd i grönsaksdisken?"
-"Nä", kanske hälften av gänget svarar och så tar vederbörande upp sin telefon och läser upp historien för oss andra.
Ibland går det inte ens så långt att det blir uppläst helt enkelt för att det är för jobbigt.
-"Jag skickar den till er", kan det låta.
Numera är det ju mycket animationer som skickas och ska man förmedla det på innebandyn måste alla stå i en ring runt mobilen för att försöka hänga med i det som händer på skärmen. Ofta brukar visningen sluta med att ungefär hälften säger:
-"Den där har jag redan sett"
Det är någonting vi har gått miste om här. En historia behöver faktiskt inte vara särskilt bra för att den ska bli rolig. En person som är skapligt bra på muntligt berättande kan få den mest poänglösa historien att bli rolig. Det handlar om timimg, mimik, tonläge och glimten i ögat. Hur ska sms humor någonsin kunna uppväga det? Jag vill inte framstå som en bakåtsträvare men om vi inte tar oss i kragen så kommer vi snart att ha lämnat över all muntlig komik till professionella stå upp komiker. Jag ser ett skräckscenario framför mig där vi sitter och visar sms animationer och roliga youtube klipp för varandra och ingen skrattar för att alla redan har sett dem tusen gånger.
Konspiratoriskt lagd som jag är misstänker jag att det är pengar och girighet som ligger bakom det hela. Det måste vara så att varje telefonbolag har anställda som sitter och konstruerar animationer som sedan kan spridas som en löpeld genom mobilvärlden och generera inkomster. Penningstinna direktörer har lagt beslag på vårt gemytliga historieberättande på tisdagkvällarna. Man kan inte ens dra en fräckis utan att nån ska tjäna pengar på det. Det är för jävligt!
Om det är nån som undrar förresten.
Jodå, ibland hinner vi med att spela lite innebandy också.
torsdag 13 januari 2011
Bakom varje framgångsrik regissör finns en skicklig kompositör
Visst är det så. Vad skulle tex Steven Spielberg vara utan kompositören John Williams? Tänk er "Jurassic Park" utan sitt pompösa tema eller "Schindlers list" utan sitt nakna vemodiga violinstycke. Visste ni förresten att John Williams spelade in gitarrstycket Cavatina av Stanley Myers långt innan stycket blev känt som ledmotiv i filmen Deer Hunter?
Bra manuskript och skådespeleri behövs naturligtvis för att nagla fast åskådaren vid storyn men känslorna hos publiken blir nästan aldrig förlösta utan musik. Detta är Steven Spielberg medveten om och det är därför han anlitar John Williams. Han har ju råd med det dessutom.
Naturligtvis finns det paralleller att dra till revyn även här, kanske bättre än till elefanter.
Vad skulle revyförfattaren vara utan sin ensemble och vad skulle ensemblen vara utan kulissarbetare, ljud å ljustekniker och orkester och vad skulle alla dessa tillsammans vara om de inte fick mat och fika av ideella krafter bakom scenen?
Smalare kanske?
Bra manuskript och skådespeleri behövs naturligtvis för att nagla fast åskådaren vid storyn men känslorna hos publiken blir nästan aldrig förlösta utan musik. Detta är Steven Spielberg medveten om och det är därför han anlitar John Williams. Han har ju råd med det dessutom.
Naturligtvis finns det paralleller att dra till revyn även här, kanske bättre än till elefanter.
Vad skulle revyförfattaren vara utan sin ensemble och vad skulle ensemblen vara utan kulissarbetare, ljud å ljustekniker och orkester och vad skulle alla dessa tillsammans vara om de inte fick mat och fika av ideella krafter bakom scenen?
Smalare kanske?
onsdag 12 januari 2011
Sverigedemokraterna i Sävsjö
Sverigedemokraterna i Sävsjö knep fyra mandat i valet i höstas. När namnen på de lokala företrädarna i kommunfullmäktige hade presenterats dröjde det inte länge innan smålandstidningen hade vaskat fram att en av de utsedda företrädarna hade ett fängelsestraff för våldsbrott i bagaget. Företrädaren har avtjänat sitt fängelsestraff men kvar står en skuld till brottsoffren på ett sexsiffrigt belopp som är registrerad hos kronofogden. Ärendet gick upp till SD på riksnivå som gav beskedet att personen i fråga måste lämna sina politiska uppdrag. Nu träder partikollegan Arne Årevall från Vrigstad in som den fd brottslingens försvarare och förklarar att några förändringar bland namnen "definitivt inte" är aktuella.
- Människor får inte behandlas på detta vis. Har man avtjänat sitt straff ska det vara klart, säger Årevall.
En till synes medmänsklig och human inställning från Årevalls sida kan tyckas. Frågan är om han inte bör byta parti, lyssna själv på SD:s hemsida vad partiledare Åkesson har för inställning i kriminalpolitiken. Kan ju vara en förklaring till varför Årevall just nu är på kollisonskurs med sitt parti.
Det finns ändå något positivt i detta. Det visar att i mänskliga möten uppstår något som ändrar inställning till människor som man annars haft en fördomsfull uppfattning om. Jag har ju förstås ingen aning om att det är så i det här fallet men visst kan man ana något hos Årevall. Jag har själv träffat Årevall när han anlitade mig som vårtalare till Vrigstad hembygdsförenings valborgsmässofirande och jag uppfattade honom som en väldigt sympatisk person. Jag blev minst sagt förvånad när jag såg att han skulle företräda SD i kommunfullmäktige. Ännu mer förvånad blev jag när kommunalrådet från KD som ju företräder ett parti som ska ha en kristen grundsyn, med kärlek och förlåtelse som ledord, gick ut och fördömde SD-företrädarens kandidatur. Det kanske även är dags för kommunalrådet att byta parti?
- Människor får inte behandlas på detta vis. Har man avtjänat sitt straff ska det vara klart, säger Årevall.
En till synes medmänsklig och human inställning från Årevalls sida kan tyckas. Frågan är om han inte bör byta parti, lyssna själv på SD:s hemsida vad partiledare Åkesson har för inställning i kriminalpolitiken. Kan ju vara en förklaring till varför Årevall just nu är på kollisonskurs med sitt parti.
Det finns ändå något positivt i detta. Det visar att i mänskliga möten uppstår något som ändrar inställning till människor som man annars haft en fördomsfull uppfattning om. Jag har ju förstås ingen aning om att det är så i det här fallet men visst kan man ana något hos Årevall. Jag har själv träffat Årevall när han anlitade mig som vårtalare till Vrigstad hembygdsförenings valborgsmässofirande och jag uppfattade honom som en väldigt sympatisk person. Jag blev minst sagt förvånad när jag såg att han skulle företräda SD i kommunfullmäktige. Ännu mer förvånad blev jag när kommunalrådet från KD som ju företräder ett parti som ska ha en kristen grundsyn, med kärlek och förlåtelse som ledord, gick ut och fördömde SD-företrädarens kandidatur. Det kanske även är dags för kommunalrådet att byta parti?
tisdag 11 januari 2011
643 dagar utan rampljus. Är elefanthonan dräktig?
Den femte april 2008 kl 21:10 (ca) drogs ridån igen för sista gången i revyn "En salig röra" på Röda Kvarn i Sävsjö. Det har nu förflutit 643 dagar sedan dess. 643 dagar. Det är ungefär lika länge som en elefanthona är dräktig. Jag finner genast en slående likhet med Sävsjörevyn. Ska det födas något stort krävs en lång dräktighetstid. Jag söker på elefanter i wikipedia och försöker hitta andra likheter med Sävsjörevyn.
"Elefanter är sociala och lever i flock" - Stämmer till hundra procent på revyensemblen
"Flocken styrs av honorna och tjurarna lever ensamma" - Hmm, blir knepigare att få ihop. Vi har förvisso alltid haft starka honor i ensemblen. Det närmaste ensam tjur jag kan tänka mig är Grisa-Frasse fast liknelsen med tjur är ju tveksam och han lever ju ihop med sin morsa.
"Elefanter har ett rikt känsloliv. De kan skratta, leka och gråta" - Klockrent!
"Elefantens föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar" - Dålig liknelse. Pizza hade stämt bättre.
"När den sista uppsättningen tänder har slitits ut så svälter elefanten ihjäl" - Herregud! Har ingen aning om hur det står till med ensemblens tandstatus! Detta måste vara det första vi reder ut vid nästa årsmöte!
Jag kryssar ner Elefanter på wikipedia.
"Elefanter är sociala och lever i flock" - Stämmer till hundra procent på revyensemblen
"Flocken styrs av honorna och tjurarna lever ensamma" - Hmm, blir knepigare att få ihop. Vi har förvisso alltid haft starka honor i ensemblen. Det närmaste ensam tjur jag kan tänka mig är Grisa-Frasse fast liknelsen med tjur är ju tveksam och han lever ju ihop med sin morsa.
"Elefanter har ett rikt känsloliv. De kan skratta, leka och gråta" - Klockrent!
"Elefantens föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar" - Dålig liknelse. Pizza hade stämt bättre.
"När den sista uppsättningen tänder har slitits ut så svälter elefanten ihjäl" - Herregud! Har ingen aning om hur det står till med ensemblens tandstatus! Detta måste vara det första vi reder ut vid nästa årsmöte!
Jag kryssar ner Elefanter på wikipedia.
Angående namnet...
...en revyförfattares dagbok. Jag är medveten om att det låter synnerligen pretentiöst. Ungefär som att likställa sig med Povel Ramel eller Tage Danielsson. Legender inom området vars texter har fått något större genomslagskraft än mina. Min ambition är och har dock alltid varit glasklar. Alla som skriver för en tänkbar mottagare vill nå en stor publik. Den som säger något annat ljuger. Så varför skulle min ambition vara sämre än Povels och Tages?
Nu är det ju förvisso så att ambition inte har nåt likhetstecken till kvalité och arbetsmoral. Vore det så hade man redan minglat runt i nöjesbranschens finrum. Faktorer som arbetsmoral och kvalité går ju dock att påverka till viss del. Namnet "en revyförfattares dagbok" anger min höga ambition inom detta område och det är nu upp till mig att ta tag i arbetsmoralen och förfina hantverket så det blir en hög kvalité i det jag skriver. I slutändan är det du som mottagare som bestämmer. Fungerar mutor månntro?
Nu är det ju förvisso så att ambition inte har nåt likhetstecken till kvalité och arbetsmoral. Vore det så hade man redan minglat runt i nöjesbranschens finrum. Faktorer som arbetsmoral och kvalité går ju dock att påverka till viss del. Namnet "en revyförfattares dagbok" anger min höga ambition inom detta område och det är nu upp till mig att ta tag i arbetsmoralen och förfina hantverket så det blir en hög kvalité i det jag skriver. I slutändan är det du som mottagare som bestämmer. Fungerar mutor månntro?
måndag 10 januari 2011
Åter på spåret!
Förhoppningsvis i alla fall. Avdammad och omgjord är denna blogg pånyttfödd. Varför? Ja, varför inte är väl mer relevant att fråga sig i dessa dagar av inkonsekvens och oförutsägbarhet. I samma takt som vi ändrar om och inreder våra bostäder föds och dör våra bloggar medan en totalt ointresserad allmänhet fortsätter att gå till jobbet varje dag för att knyta näven i fickan. Men låt oss nå längre än fickans knytna näve! Låt oss ta nya tag och väcka liv i den enda opposition som existerar i Sävsjö - vår lokalrevy! Ambitionen från min sida är att skriva om ämnen som kan anknyta till Sävsjörevyn men om jag känner mig själv rätt så kommer förmodligen bloggen att anta sidospår om religiös indoktrinering, höjda bensinpriser och irländska frihetsvisor mm. Och varför skulle inte dylika spörsmål kunna rymmas i en lokalrevy? Jag bara frågar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)