Såg uppdrag gransknings program om Ikeachefen Ingvar Kamprads avancerade skatteplanering. Egentligen innehöll väl inte dokumentären något speciellt chockerande. Varför skulle inte Ikea likt andra multinationella företag ägna sig åt avancerad skatteplanering?
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?
Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".
"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"
Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;
- Oh I like it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar