måndag 12 mars 2012

Jubileumsrevy i Sävsjö till påsk!

Året är 1643. Bronx grundare, sjökaptenen Jonas Brunck från Komstad dör och efterlämnar ett testamente…
Är du nyfiken på fortsättningen?
På påskafton är det premiär för revyföreningen scensations jubileumsrevy ”Mjölfadern” på Röda Kvarn i Sävsjö. Sammanlagt åtta föreställningar är inplanerade under påsken och efterföljande helg.

Föreställningen har två utgångspunkter. Huvudtemat blir berättelsen om Jonas Brunck, sjökaptenen från Komstad som gav namn åt stadsdelen Bronx i New York. Men man kommer också uppmärksamma att revyföreningen i år har tio års jubileum.

Egentligen kommer revyn inte direkt handla om Jonas liv, utan snarare vad han lämnade efter sig och hur det påverkar dagens Sävsjö. Vår historieforskning har lett fram till sensationella upptäckter som vi kommer att avslöja under föreställningen, hälsar revyföreningens ordförande Mattias Linder, aningen kryptiskt. Han låter oss förstå att just på den platsen Jonas Brunck bosatte sig senare kom att utgöra ett säte för den italienska maffian, vilket ger en vink om titeln på revyn. Brunck kommer att vara det bärande temat men folk behöver inte vara oroliga för att det ska gå ut över de lokala inslagen. Vi kommer att väva in aktuella händelser, personer och debattämnen i föreställningen och som vanligt kan inga makthavare gå säkra. Folk kommer att känna igen sig, säger revygänget som hoppas publiken ska hitta till Röda Kvarn. Vi uppmanar de som inte tidigare gått på revy att prova. Revyn är till för alla kommuninnevånarna, det är lika mycket deras revy som vår.

Tio år har gått sedan revyföreningen satte upp sin första revy och detta kommer att uppmärksammas i föreställningen. På tio år har vi satt upp fem revyer. Samtliga av dessa har varit helt egenproducerade utan inköpt material. Det har blivit något av ett varumärke för oss att skriva allt material själva och vi inbillar oss att det är en av anledningarna till att vi haft en trogen publik genom åren.

Det som skiljer årets föreställning från tidigare är att grundhistorien är mer av en fars och förvecklingskomedi. Ett nytt grepp som vi inte har provat tidigare. Men om publiken får hälften så skoj som vi har när vi repeterar kommer de nog att gå nöjda härifrån.

Aktörer i årets Sävsjörevy
Överst: Lisa Claesson, Mattias Linder, Albin Linder
Mitten: Tobbe Fredriksson, Pelle Nööjd, Sofie Johansson,
Morgan Rosenqvist
Nederst: Lisa Hjelmqvist, Sollan Johansson, Bosse Syrén
Liggande: Per Vettefors

OBS! BILJETTFÖRSÄLJNING KULTURHUSET SÄVSJÖ!! OBS!!

Öppettider:
tor-fre kl 16-19
lör kl 9:30-12
Övrig tid telefonbokning 0382-12076

Föreställningar:

Påskafton lör 7/4 kl 15:00 (Premiär!)
Påskafton lör 7/4 kl 19:00
Påskdagen sön 8/4 kl 19:00
Annandagen mån 9/4 kl 19:00
Torsdagen 12/4 kl 19:00
Fredagen 13/4 kl 19:00
Lördagen 14/4 kl 15:00
Lördagen 14/4 kl 19:00

VÄLKOMMEN!

fredag 8 juli 2011

Vad döljer sig under bikinin?

Statistik. Har själv gått ett par kurser i ämnet under min period på högskolan. Jag anser att det viktigaste jag fick lära mig där, är att man ska läsa statistik med ett kritiskt sinnelag. Efter ha tagit del av SCB:s medborgarundersökning i Sävsjö kommun har jag fått den regeln bekräftad.
Vid första överblicken konstaterar jag besviket att kultur är ett område som enligt kommuninvånarna kan ges lägre prioritet. Vad är nu detta?! Är folk inte kloka? Det går väl inte att ge kulturen lägre prioritet än vad den redan har?

Ögnar igenom den torra texten och läser att uppgiften inte är statistiskt säkerställd. Jag andas ut, tillfälligt, för senare konstaterar jag att nära hälften av de områden som behandlats inte är statistiskt säkerställda. Exempelvis är invånarnas uppfattning om räddningstjänst, grundskola och trygghet inte statistiskt säkerställda. En fråga väcks. Kan man verkligen använda sig av dessa falska påståenden? Surfar in på SCB:s hemsida för att läsa på. Tänker att nu skulle de se mig, lärarna på högskolan, hur jag frivilligt pluggar statistik. Men jodå, det går alldeles utmärkt kan jag läsa. Många av de undersökningar vi tar del av dagligen är inte statistiskt säkerställda. Läser vidare hur man kan använda sig av sådan statistik.

Jag citerar; ”Om en viss enhets (läs Sävsjö kommuns) resultat uppmäts i procent innebär det att vi kan använda denna information för att uttala oss om resultatet på den enskilda enheten Däremot är det svårt att dra någon slutsats om enheten är bättre eller sämre jämfört med andra enheter".

Kommunledningen kan alltså dra nytta på följande vis. Skryt gärna om hur bra invånarna trivs i kommunen men slå er inte för bröstet och tro att de trivs bättre här än någon annanstans!
Som att säga att man har en tät gräsmatta, men det går inte att säga om den är tätare än grannens eftersom du då måste räkna alla strån. Suck. Man är beredd att hålla med den som sa att statistik är som en bikini. Det man ser ger anledning till en massa funderingar men det väsentliga förblir dolt.

Inser att jag, istället för att läsa undersökningen, själv måste ställa mig frågan om jag trivs i Sävsjö kommun. Tja, allt är ju relativt. Men visst, jag har mat för dagen, tak över huvudet och sophämtningen fungerar. Mina basala behov är täckta så det vore ju förmätet att säga att man inte har det bra. Men det är klart, någon krona mer till kulturen skulle ju inte skada. Och det vågar jag påstå trots att det inte är statistiskt säkerställt.

Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110708

tisdag 21 juni 2011

Låt kungen gå på strippklubb om han vill!

Så heter en facebookgrupp där man tar kungen i försvar. Frågan är inte längre om han har varit på strippklubb utan om hans rätt att gå dit. Klart han har. Det är säkert roligare än att åka runt och klippa band och lyssna på tråkiga tal från kommunala representanter. Mitt förtroende för kungen och monarkin är trots allt oförändrat. Det är lika lågt nu som innan. Maken till malplacerad person får man leta efter. Royalisterna hoppas att Viktoria ska ta över för att rädda förtroendet. Jag kan förstå denna desperata tanke. Fast ändå inte.

Svenskar och monarki. En hopplös ekvation som strider mot sunt förnuft.
Vi är världsmästare i demokratisk fostran. Det börjar i förskolan. Skolor och föreningar pumpar in budskapet. Alla får vara med, alla är lika värda. Att det inte alltid fungerar så i praktiken må vara sant men det är dit vi strävar. Att uppfostra goda demokratiska medborgare.

Men så nås vi av nyheten att prinsessan ska besöka vår kommun. Vad händer?
Jo, det som alltid tycks hända när kungligheter är på besök någonstans. Förnuftet är som bortblåst. Masspsykosen sätter in och hyllningskören tar vid. Enligt nyhetsrapporteringen stod ”förväntansfulla barn och väntade vid avspärrningarna med flaggor i händerna”.
Kommunens representanter radar upp sig som stelopererade pingviner, ivriga att få skaka hand och överlämna… ett kopparmått. Det är ju livsviktigt med kommunal representation. Varför? Tycks ingen fråga sig, det bara är så.
I ljuset av den senaste tidens uppmärksamhet kring hovet ter sig dessa lismande skådespel alltmer otidsenliga och världsfrånvända.

Hade personen som hyllades gjort någon alldeles särskild prestation? Något som kunde liknas vid en formidabel idrottsprestation eller annan typ av fantastisk mänsklig bedrift?
Nej, enda skälet till hyllningskören är att personen är av kungligt blod. Charmerande, förtjusande och vacker förvisso, men det finns fler med de egenskaperna som bör hyllas i så fall. David Gunnarsson, som verkligen hade stått för prestationen, glömdes nästan bort i sammanhanget. Viljan och ivern att få sola sig i glansen och stå i gunst hos en kunglighet blir så stor att den överskuggar allt annat.

För de ”tålmodiga och förväntansfulla barnen med flaggor i händerna” har sommarlovet börjat. De kan nu själva i större utsträckning bestämma om de vill delta i kungliga hyllningar. Den demokratiska fostran fortsätter. Kanske kommer den demokratiska värdegrunden bli så djupt rotad i dessa barn att de en dag växer upp och funderar över vad de egentligen var med om den där dagen. Kanske kommer de reflektera över att den svenska monarkin, som vilar på en grundlag som skrevs 1810, är omodern, förlegad och rimmar illa med demokrati i Sverige tvåhundra år senare. Kanske kommer de fram till att nåt borde göras. För Sverige, i tiden.

”Striptease är en dans där artisten långsamt tar av sig kläderna” (wikipedia)

Är kronan inte lätt på hjässan kanske det är bättre att strippa…

Fotnot: Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110615

fredag 18 februari 2011

En vecka präglad av hockey

Hockey har präglat veckan som gått. Den började med Peter Forsbergs besked att han slutar sin aktiva hockeykarriär. På torsdagen fortsatte det med att HA74:s kampsång "Käka puck" seglade in som etta på Wikegårds lista. Och igår fick jag själv prova på att spela plojhockey.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.

Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.

Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.

torsdag 3 februari 2011

Lugn alla svenskar! Det finns andra Älmhultsbor än Ingvar Kamprad att vara stolt över.

Såg uppdrag gransknings program om Ikeachefen Ingvar Kamprads avancerade skatteplanering. Egentligen innehöll väl inte dokumentären något speciellt chockerande. Varför skulle inte Ikea likt andra multinationella företag ägna sig åt avancerad skatteplanering?
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?

Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".

"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"

Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;

- Oh I like it!

söndag 23 januari 2011

Sävsjös politiker på utbildning

Förra veckan var Sävsjös nyinvalda politiker på kurs i Kulturhuset för att lära sig om det politiska hantverket. Nu till veckan fortsätter utbildningen. Då ska det handla om den kommunala juridiken. En fråga infinner sig med anledning av detta. Vad har nuvarande politiker i kommunstyrelsen för skolning i ämnet? Om de nyinvalda politikerna ska bli lika duktiga i ämnet som sina tidigare erfarna politikerkolleger skulle jag kunna tänka mig att utbildningsdagen får detta schema;

UTBILDNINGSDAG I KOMMUNAL JURIDIK

08:00 - 09:00 FIKA

09:00 - 10:30 "LAGEN OM OFFENTLIG UPPHANDLING"

- En liten lektion i hur man på ett enkelt och finurligt sätt kringgår denna lag och lär sig hitta de ev kryphål som finns. Restaurangskolan Ljunga Park användes som ett föredömligt exempel.

10:30 - 12:00 FIKA

12:00 - 13:00 LUNCH

13:00 - 14:30 "KOMMUNALLAGEN"

- Utbildning i hur vi inskränker demokratin och koncentrerar beslutsfattandet till kommunstyrelsen utan att medborgarna fattar ett skit. Detaljfrågor vi berör är: Hur kör vi enklast över BU- nämnden? Hur hanterar vi problem som uppstår i samband med detta? Ex
enskilda nämndledamöter som riktar kritik genom media etc. Hur kan vi ytterligare begränsa antalet nämnder? Hur får vi medborgarna att tro att vi ändå är fortsatt demokratiska? Kanske med medborgarförslag som vi lätt kan kasta i papperskorgen om de inte passar oss.

14:30 - 15:30 FIKA

15:30 - 16:00 "KOMMUNREVISION"

Tiden börjar bli knapp efter en lång och hård dag men sista halvtimman kommer vi att ägna åt frågeställningen; "Hur undviker vi kritik från kommunrevisorerna när vi gör små ovidkommande brott mot kommunallagen? Skulle rentav ytterligare inskränkningar i demokratin kunna komma ifråga för att hantera detta lilla problem? Erfarna politiker kommer här att dela med sig av de knep de har för att kringgå den tungrodda demokratin. Vi kommer även att presentera vår slogan "tillsammans". "Tillsammans" handlar om hur man får med sig oppositionspartierna på samma tåg så att opposition och politisk debatt i kommunen blir närmast obefintlig.

16:00 - 17:00 FIKA.

Vi avrundar den långa dagen med en välförtjänt fika och lite allmänt ryggdunkande.

VÄL MÖTT!

måndag 17 januari 2011

Kan musik förändra världen?


Jag har ett kluvet förhållande till välgörenhetslåtar. Detta fenomen växte sig stort i mitten på åttiotalet då jag själv var tonåring. Band aid och live aid med Bob Geldof som jesusgestalt hade en enorm hype omkring sig. Vi ungdomar satt som klistrade framför tv-apparaterna och följde den dygnslånga globala live-sändningen. Upprinnelsen till det hela var ett 7 minuter långt BBC-reportage från Wollo-provinsen i Etiopien. Det visade svältens förödande konsekvenser med utmärglade och håglösa barn.

Den långvariga torkan angavs först och främst som orsak till svältkatastrofen.
I efterhand vet vi att det bara var den utlösande faktorn. Det långvariga kriget mot Eritrea hade drabbat wollo-provinsen hårt och torkan var det som fick bägaren att rinna över. Det faktum att den totalitära regimen försökte hemlighålla katastrofen bidrog också till dess omfattning.

Engelska artisteliten sjöng till julen 1984 in låten "Do they know it´s christmas?" skriven av Bob Geldof (Boomtown rats) och Midge Ure (Ultravox). Kort senare var det amerikanernas tur att lansera "We are the world" skriven av Michael Jackson och Lionel Richie. Singlarna sålde enormt bra och tillsammans med live aid projektet lyckades man samla in ca 1,5 miljarder kronor.

Själv skyndade jag mig till skivbutiken för att köpa singlarna och jag minns att det var ganska mäktigt att höra Bruce Springsteen i duett med Stevie Wonder. Jag funderade inte så mycket på låtarnas innehåll utan tyckte mest det var imponerande att se alla världsartister samlas.

När jag idag jämför de båda låtarna vågar jag dock påstå att Michael och Lionel slår Bob och Midge vad gäller textmässig kvalité. Bara titeln "Do they know it´s christmas" är ju hopplöst ogenomtänkt. Visste de om att det var jul?
Nej, förmodligen inte eftersom majoriteten av befolkningen i Wollo-provinsen är muslimer. I andra versen kommer nästa pekoral;
"There wont´ be snow in africa this christmas".
Det förekommer visserligen snö i Etiopiens höglänta områden men det var knappast snö och kyla som de svältande barnen saknade. Även om nederbörd i största allmänhet hade behövts.

Springsteen hoppade för övrigt av välgörenhetståget. Han medverkade aldrig på live aid konserten. 1988 gav han sig istället ut på turnén, "human rights now!", tillsammans med Sting, Peter Gabriel, Tracey Chapman och Youssou n´Dour. Turnén syftade till att stödja arbetet för mänskliga rättigheter och dåvarande apartheidregimen i Sydafrika var i stort fokus under turnén.

2010, 25 år efter live aid gjordes nyproduktioner av de båda låtarna. Haiti var upprinnelsen denna gång.
Haiti som är ett av världens fattigaste länder var, och är, sannerligen i stort behov av hjälp. Landet har likheter med Etitopien så tillvida att fattigdomen till stor del är en konsekvens av våldsamma inre stridigheter och snedfördelning av resurser. Haiti var hårt drabbat redan innan jordbävningen.

Varför är det lättare att samla artisteliten till katastrofhjälp än till aktioner för ex mänskliga rättigheter? Det är ju ändå på sikt bättre för att motverka svält och fattigdom i världen eftersom det angriper orsakerna.
Jag misstänker att ett av skälen är att det kan kosta för en artist att ta ställning politiskt. I sista änden är ju varje artist beroende av sin publik.

"We can´t go on, pretending day by day. That someone, somewhere will soon make a change"

Så lyder textraden Kenny Rogers sjunger i "We are the world".
Det är vanskligt att bedöma huruvida musik kan förändra världen men med facit i hand, 25 år efter första live aid-konserten, vet vi att svältkatastrofer alltjämt kommer och går men att apartheidregimen i Sydafrika åtminstone har fallit.

Insamlingar till katastrofhjälp är bra men det hjälper inte mot orättvisor. Det lindrar symtomen men det tar inte bort tumören. Det är med samma inställning som man ger morfin vid långt framskriden cancer. Ingen ska behöva lida. När man samlar in pengar till cancerforskning är det dock orsaken till problemet som är i fokus. Jag har aldrig hört någon lansera idén att man ska samla in pengar för att köpa in mer morfin.