En vecka präglad av hockey

Hockey har präglat veckan som gått. Den började med Peter Forsbergs besked att han slutar sin aktiva hockeykarriär. På torsdagen fortsatte det med att HA74:s kampsång "Käka puck" seglade in som etta på Wikegårds lista. Och igår fick jag själv prova på att spela plojhockey.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.

Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.

Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.

Kan musik förändra världen?

Jag har ett kluvet förhållande till välgörenhetslåtar. Detta fenomen växte sig stort i mitten på åttiotalet då jag själv var tonåring. Band aid och live aid med Bob Geldof som jesusgestalt hade en enorm hype omkring sig. Vi ungdomar satt som klistrade framför tv-apparaterna och följde den dygnslånga globala live-sändningen. Upprinnelsen till det hela var ett 7 minuter långt BBC-reportage från Wollo-provinsen i Etiopien. Det visade svältens förödande konsekvenser med utmärglade och håglösa barn.

Den långvariga torkan angavs först och främst som orsak till svältkatastrofen.
I efterhand vet vi att det bara var den utlösande faktorn. Det långvariga kriget mot Eritrea hade drabbat wollo-provinsen hårt och torkan var det som fick bägaren att rinna över. Det faktum att den totalitära regimen försökte hemlighålla katastrofen bidrog också till dess omfattning.

Engelska artisteliten sjöng till julen 1984 in låten "Do they know it´s christmas?" skriven av Bob Geldof (Boomtown rats) och Midge Ure (Ultravox). Kort senare var det amerikanernas tur att lansera "We are the world" skriven av Michael Jackson och Lionel Richie. Singlarna sålde enormt bra och tillsammans med live aid projektet lyckades man samla in ca 1,5 miljarder kronor.

Själv skyndade jag mig till skivbutiken för att köpa singlarna och jag minns att det var ganska mäktigt att höra Bruce Springsteen i duett med Stevie Wonder. Jag funderade inte så mycket på låtarnas innehåll utan tyckte mest det var imponerande att se alla världsartister samlas.

När jag idag jämför de båda låtarna vågar jag dock påstå att Michael och Lionel slår Bob och Midge vad gäller textmässig kvalité. Bara titeln "Do they know it´s christmas" är ju hopplöst ogenomtänkt. Visste de om att det var jul?
Nej, förmodligen inte eftersom majoriteten av befolkningen i Wollo-provinsen är muslimer. I andra versen kommer nästa pekoral;
"There wont´ be snow in africa this christmas".
Det förekommer visserligen snö i Etiopiens höglänta områden men det var knappast snö och kyla som de svältande barnen saknade. Även om nederbörd i största allmänhet hade behövts.

Springsteen hoppade för övrigt av välgörenhetståget. Han medverkade aldrig på live aid konserten. 1988 gav han sig istället ut på turnén, "human rights now!", tillsammans med Sting, Peter Gabriel, Tracey Chapman och Youssou n´Dour. Turnén syftade till att stödja arbetet för mänskliga rättigheter och dåvarande apartheidregimen i Sydafrika var i stort fokus under turnén.

2010, 25 år efter live aid gjordes nyproduktioner av de båda låtarna. Haiti var upprinnelsen denna gång.
Haiti som är ett av världens fattigaste länder var, och är, sannerligen i stort behov av hjälp. Landet har likheter med Etitopien så tillvida att fattigdomen till stor del är en konsekvens av våldsamma inre stridigheter och snedfördelning av resurser. Haiti var hårt drabbat redan innan jordbävningen.

Varför är det lättare att samla artisteliten till katastrofhjälp än till aktioner för ex mänskliga rättigheter? Det är ju ändå på sikt bättre för att motverka svält och fattigdom i världen eftersom det angriper orsakerna.
Jag misstänker att ett av skälen är att det kan kosta för en artist att ta ställning politiskt. I sista änden är ju varje artist beroende av sin publik.

"We can´t go on, pretending day by day. That someone, somewhere will soon make a change"

Så lyder textraden Kenny Rogers sjunger i "We are the world".
Det är vanskligt att bedöma huruvida musik kan förändra världen men med facit i hand, 25 år efter första live aid-konserten, vet vi att svältkatastrofer alltjämt kommer och går men att apartheidregimen i Sydafrika åtminstone har fallit.

Insamlingar till katastrofhjälp är bra men det hjälper inte mot orättvisor. Det lindrar symtomen men det tar inte bort tumören. Det är med samma inställning som man ger morfin vid långt framskriden cancer. Ingen ska behöva lida. När man samlar in pengar till cancerforskning är det dock orsaken till problemet som är i fokus. Jag har aldrig hört någon lansera idén att man ska samla in pengar för att köpa in mer morfin.

Bakom varje framgångsrik regissör finns en skicklig kompositör

Visst är det så. Vad skulle tex Steven Spielberg vara utan kompositören John Williams? Tänk er "Jurassic Park" utan sitt pompösa tema eller "Schindlers list" utan sitt nakna vemodiga violinstycke. Visste ni förresten att John Williams spelade in gitarrstycket Cavatina av Stanley Myers långt innan stycket blev känt som ledmotiv i filmen Deer Hunter?
Bra manuskript och skådespeleri behövs naturligtvis för att nagla fast åskådaren vid storyn men känslorna hos publiken blir nästan aldrig förlösta utan musik. Detta är Steven Spielberg medveten om och det är därför han anlitar John Williams. Han har ju råd med det dessutom.
Naturligtvis finns det paralleller att dra till revyn även här, kanske bättre än till elefanter.
Vad skulle revyförfattaren vara utan sin ensemble och vad skulle ensemblen vara utan kulissarbetare, ljud å ljustekniker och orkester och vad skulle alla dessa tillsammans vara om de inte fick mat och fika av ideella krafter bakom scenen?
Smalare kanske?