Ett tragikomiskt samtal med min handläggare på försäkringskassan

Då har jag blivit en av alla tusentals människor som nekats sjukpenning av Försäkringskassan. Ni som lever i föreställningen att ni via skattsedeln betalat in till ett tryggt och rättssäkert sjukförsäkringssystem – se över er privata försäkringsportfölj!

Jag bad ju inte om att få en stroke för 11 månader sedan. Visst hade jag hört att sjuka kastas till vargarna av systemet, men levde nog ändå i god tro att röntgenplåtar och en konkret diagnos inte skulle utgöra några större svårigheter.

Ack vad fel jag hade. Visst, de första 180 dagarna fick jag läka och följa min rehabplan utan störningar från myndigheten, men efter ett halvår drog cirkusen igång.

Efter 180 dagar skriver läkarna oftast bara sjukintyg en månad i taget, eftersom de vet att de annars får på pälsen av Försäkringskassan. Och för varje månadsvis ansökan har sjukintygen ifrågasatts.
Hittills har jag ändå hankat mig fram med hjälp av min läkares kompletteringar, men nu är det stopp.

Det blir ett ganska tragikomiskt samtal i telefon med min handläggare när han ska förklara beslutet;

Handläggare: – Försäkringskassans bedömning är att din läkare inte har beskrivit hur ditt medicinska tillstånd begränsar din arbetsförmåga.   

Jag:  – Jo, det har han? Han skriver ju att den typ av stroke jag drabbats av, med multipla små infarkter, ofta ger mer subtila små handikapp där läkning och grad av återhämtning är svår att förutse.Därför är en gradvis upptrappning i arbete det optimala.

Handläggare: – Jo, men läkaren måste mer precist beskriva utifrån din skada vad det är du inte klarar, med utgångspunkt för hela arbetsmarknaden. 

Jag: – Men en läkare har väl inte tid att sätta sig in i hur min skada precist påverkar mig i varenda jobb som finns på arbetsmarknaden?   

Handläggare: – Jo, det är ju det som är läkarens uppgift i det här fallet.  

Jag: – Så det faktum att mitt medicinska tillstånd – multipla små hjärninfarkter – är av den karaktären att mina begränsningar är subtila och svåra att förutsäga för framtiden, och att det utifrån detta rekommenderas att en gradvis upptrappning i arbete är det optimala, är inte tillräckligt precist?

Handläggare: – Eh, det är inte vår uppgift att bedöma ditt medicinska tillstånd. Vår uppgift är att bedöma din arbetsförmåga utifrån hela arbetsmarknaden, och vi har även gjort bedömningen efter hur du valt att förlägga arbetstiden. Vi kan erbjuda dig ett möte med Arbetsförmedlingen. 

 Jag: – Varför då? Jag har ju en fast anställning?                                                                

Handläggare: – Jag har som uppgift att informera dig om att vi kan erbjuda dig ett sådant möte. Men du behöver i vilket fall anmäla dig som arbetssökande för att inte riskera att din sjukpenninggrundande inkomst ska påverkas.

Jag: – Men då räcker det väl att jag anmäler mig som arbetssökande (fast jag har ett fast jobb). Vad ska ett möte vara bra för?  

Handläggare: – Jag kan inte svara för det, du får prata med Arbetsförmedlingen om det.

Men jag kan erbjuda dig ett möte…

…Sådär håller det på tills jag inser att det inte är någon idé att argumentera mot en byråkratisk vägg. Jag känner mig som Josef K i Kafkas Processen. Som om jag är misstänkliggjord för något, oklart vad.
Men jag känner även en viss sympati för den stackars tjänstemannen, som säkert har fler sjukskrivna än mig att ikläda sig sin byråkratiska rustning inför. Har hört det är uttröttande att vara handläggare. Fullt förståeligt, och jag hoppas för deras skull att de slipper bli sjukskrivna själva.

Hursomhelst står jag inför ett val. Dra igång processen med att överklaga, samtidigt som jag provar att trappa upp i arbete. Eller bara skita i byråkratin, ta den ekonomiska smällen och  fortsätta min upptrappningsplan fast utan sjukersättning.

Planen är ju ändå att pröva att gå upp från dagens 50 procent till 75 procent nästa vecka, men om det inte fungerar, hur gör jag då?

Men redan för 11 månader sedan slog ju insikten att livet är oförutsägbart till som en rånare om natten. Så det som inte dödar, härdar, får väl vara mitt motto framåt.

Men en slutsats har jag dragit: Ni som röstat på politiker som gått till val på ”att arbetslinjen ska gälla”. Jag måste ge er rätt på en punkt. Det här Kafkasystemet har ju åtminstone skapat arbete, om än inte på det vis som var syftet.
För om man börjar räkna på alla arbetstimmar det skapat för handläggare, läkare och andra som ska hantera min sjukskrivningsprocess, och man sedan adderar alla andra människor som är sjukskrivna till detta – då måste det bli en sjuhelsikes massa arbetstimmar för väldigt många människor.

Det har vi i alla fall fått för skatten.