Det är nära mellan finns och fanns...

...de tillhör slutorden i Pelle Nööjds bok "Bara några rader". 

Slog upp boken igår och orden fick mig att reflektera över de oförutsägbara händelsernas mening, eller rättare sagt brist på mening och vad en ska ta sig till med den insikten.

Igår skulle min far fyllt 90 år. Imorgon, den 6e oktober är det ett år sedan han dog. Idag den 5e oktober är alltså det korta mellanrummet mellan min fars födelsedag och hans dödsdag,

...det är nära mellan finns och fanns...

För tre veckor sedan, den 10e sep, var det också ett år sedan min mor somnade in. Hon var en flitig bloggare, fram tills hon försvann i Parkinson och demens. Jag tittar in på hennes blogg och läser hennes sista melankoliska inlägg från 2020, om hur livet i karantän (i pandemin) krymper tillvaron för en pensionär. Säkert med insikten om att hennes fysiska förmågor också undan för undan begränsar henne. "Tiden rinner bort som sanden rinner ur händerna" som hon själv uttrycker det.

...det är nära mellan finns och fanns...

Inte ingick det i min kalkyl att jag skulle åka på en stroke 10 månader senare och själv vakna upp med fysiska begränsningar. 

Jovisst, jag har klarat mig skapligt bra och återhämtningen går framåt, men ändå, 1,5 pers av 100 000 drabbas av den typ av stroke jag åkte på och det blev jag. 

Men, nån måste ju vara den siffran i statistiken är den krassa tanke jag försöker inpränta. 

Men förmågor som jag levde med som givna var helt plötsligt inte lika givna.

...det är nära mellan finns och fanns...

Hursomhelst. Detta satte käppar i hjulet för den Jubileumshow för Kulturhuset i Sävsjö som var planerad till premiär i slutet av November, där min roll som manusförfattare, regissör och aktör nu plötsligt är något mer oförutsägbar. 

Bestämt är hursomhelst att showen skjuts upp till slutet på Januari och får bli någon slags uppgift i min rehabplan. Så helt plötsligt fick krogshowen en ny mening, att utgöra en rehabplan! 

Att uttrycka mig genom det skrivna ordet har varit en stor del av mitt liv, och att mista detta var en av de fasor jag tvingades möta när livet sattes på paus. 

"Det enda du kan göra är fortsätta skriva, uttrycka dig genom tal och skrift och hoppas att förmågan återhämtar sig" var beskedet jag fick utan några löften. 

Men idag kom det första alstret till tack vare Pelles rader i slutet på hans bok som jag lånar till titel och refräng till min nyskrivna låt. 

Hoppas du inte misstycker Pelle! Eller är det rent av ett tecken? 

Livets mening är att skapa sig en mening var det nån som sa. 

Jag skriver under på det. Här är den nyskrivna refrängen. Finns det någon mening eller ej?

Bestäm du.

Det är nära mellan finns och fanns

Det är där jag sjunger din sång

Å håller orden vid liv för jag kan

Jag måste våga fast natten är lång

Som när kärleken är sann

Innan tiden haft sin gång