Där har jag aldrig varit rent fysiskt. Men i tankarna är jag där rätt ofta nu eftersom jag snart ska spela på en irländsk afton. En sisådär 30-40 irländska låtar håller jag på att repa in. The Pogues med dess forne frontfigur Shane MacGowan kan man inte gå förbi när man söker efter irländsk musik. Egentligen är det väl ett under att denne rumlare och suput fortfarande lever. Enligt hans egen utsago har han aldrig skrivit en låt nykter eftersom han i princip aldrig varit nykter sedan 12-årsåldern. Visst säger han säkert så för att odla myten om sig själv, det finns ju olika berusningsstadier och låtar uppkommer knappast när man är dyngfull. Det finns absolut inget romantiskt med försupna konstnärer och Shane har väl numera supit bort det mesta av sin kreativitet. Men ur dessa "living on the edge" artister uppstår det stundtals konst som är så ren, naken och självutlämnande att den formligen suger musten ur dig. Och Shane själv är en mästare på att avslöja förljugna romantiska föreställningar. I Fairytale of New York, Pogues största hit, klär han av julen. Denna låt brukar numera flitigt spelas i radion kring julen. Men julen utgör bara själva ramhandlingen. Egentligen handlar den om kärlek, längtan och av missbruk grusade drömmar, så som det tedde sig för två immigranter efter andra världskriget. Så nu mina vänner, är det dags att kasta ut och klä av julen.
It was christmas eve babe, in the drunk tank...
Se, lyssna och njut här:
Min egen irländska identitet håller nu på att ta form. Jag strävar inte efter att bli lika försupen men skägget har odlats och det är till och med glesare än Shane Mac Gowans. Därför vågar jag bara spara bockskägg. En låt i irländsk tappning håller jag också på att snickra ihop. Den handlar om en irländsk smed på 1000-talet som blev bortrövad av vikingar och såld som träl uppe i kalla norden. Jag hoppas att den ska bli färdig till spelningen. Här är annonsen:
5 kommentarer:
I början av 90-talet i Lund blev jag bekant med Pouges genom min bäste kompis Staffan. Jag blev helsåld direkt på den burleska och mustiga folklorepunk som Pouges stod för. Jag och Staffan lyssnade och drack Guinness och kände nog att vi egentligen var Irländare när allt kom omkring. Staffan hade sett dem spela ett flertal gånger bland annat den legendariska spelningen på Roskildefestivalen och han beskrev konserterna med sån inlevelse att jag kände att jag verkligen missat något i mitt liv när jag inte sett dem live. Men en vacker dag så kom glädjebeskedet, Pouges skulle göra en spelning på Olympen i Lund. Lyckan var fullkomlig, jag och Staffan bodde i samma korridor på Sparta som är ett studentboende i samma hus som Olympen. Alltså, vi hade bara att ta trappen ner för att se konserten. Staffan sa att det var nog dags att se dem för det var bara en tidsfråga innan Shane McGowan skulle supa ihjäl sig. Vi skaffade biljetter och bidade vår tid. Innan Lund stod på tur så var det en spelning i Stockholm, förhandsrapporterna var illavarslande. Shane var så packad när han anlände till Arlanda att han knappt blev insläppt i landet. På spelningen i Stockholm hade han gått upp på scenen dragit en 75:a rödtjut på stående fot, suttit på en stol i tre låtar och sluddrat i micken för att sedan bli buren ut från scenen. Men spelningen i Lund skulle iallafall bli av lovade man. Kvällen kom och det blev dags för konserten, Staffan och jag drack Guinness, köpte tröjor och gick förväntansfulla till Olympen. När bandet kom upp på scenen fattades Shane. Han hade drabbats av akut alkoholförgiftning och blivit inlagd på universitetssjukhuset. Fan vilken besvikelse, bandet genomförde konserten men publiken skrek konstant "We want Shane". Att se Pouges utan Shane är som att se U2 utan Bono eller E street band utan Bruce. Staffan och jag lommade slokörade hem och kort därefter fick Shane McGowan sparken från Pouges. Jag fick aldrig se honom live, den där Irländaren inom mig flyttade hem och Guinnessen har aldrig smakat lika gott sedan dess. Låter jag bitter, javisst, men musiken finns ju iallafall kvar.
/Daniel
Bittert naturligtvis när du var så nära. Men för oss andra en fängslande historia att ta del av. Men tåget har nog gått för alltid. Att se Shane på scen idag är nog mest sorgligt och jag tror inte han kommer att göra en kovändning a la Jan Sparring. Hörde förresten ryktas om att Springsteen skulle komma igen. Tröttnar karln aldrig på att turnera?
Inte med en sån publik som vi!
/Daniel
Glömde en sak. Nordman och Josefin(waileländet) Nilsson har gjort en fruktansvärd svensk version av Fairytail of New York. http://uk.youtube.com/watch?v=1RogfxcG4b0. "Vi sjöng och skrålar som vattnade fålar". Men va faaan!!! Var finns självkritiken i dessa dagar? Man bara undrar. Lova att inte spela den på pubkvällen.
/Daniel
Hu vad hemskt! Det är ju värre än att kladda i en Picassotavla! Jag lovar att jag ska göra allt för att den versionen ska falla i glömska.
Skicka en kommentar