Det är nära mellan finns och fanns...

...de tillhör slutorden i Pelle Nööjds bok "Bara några rader". 

Slog upp boken igår och orden fick mig att reflektera över de oförutsägbara händelsernas mening, eller rättare sagt brist på mening och vad en ska ta sig till med den insikten.

Igår skulle min far fyllt 90 år. Imorgon, den 6e oktober är det ett år sedan han dog. Idag den 5e oktober är alltså det korta mellanrummet mellan min fars födelsedag och hans dödsdag,

...det är nära mellan finns och fanns...

För tre veckor sedan, den 10e sep, var det också ett år sedan min mor somnade in. Hon var en flitig bloggare, fram tills hon försvann i Parkinson och demens. Jag tittar in på hennes blogg och läser hennes sista melankoliska inlägg från 2020, om hur livet i karantän (i pandemin) krymper tillvaron för en pensionär. Säkert med insikten om att hennes fysiska förmågor också undan för undan begränsar henne. "Tiden rinner bort som sanden rinner ur händerna" som hon själv uttrycker det.

...det är nära mellan finns och fanns...

Inte ingick det i min kalkyl att jag skulle åka på en stroke 10 månader senare och själv vakna upp med fysiska begränsningar. 

Jovisst, jag har klarat mig skapligt bra och återhämtningen går framåt, men ändå, 1,5 pers av 100 000 drabbas av den typ av stroke jag åkte på och det blev jag. 

Men, nån måste ju vara den siffran i statistiken är den krassa tanke jag försöker inpränta. 

Men förmågor som jag levde med som givna var helt plötsligt inte lika givna.

...det är nära mellan finns och fanns...

Hursomhelst. Detta satte käppar i hjulet för den Jubileumshow för Kulturhuset i Sävsjö som var planerad till premiär i slutet av November, där min roll som manusförfattare, regissör och aktör nu plötsligt är något mer oförutsägbar. 

Bestämt är hursomhelst att showen skjuts upp till slutet på Januari och får bli någon slags uppgift i min rehabplan. Så helt plötsligt fick krogshowen en ny mening, att utgöra en rehabplan! 

Att uttrycka mig genom det skrivna ordet har varit en stor del av mitt liv, och att mista detta var en av de fasor jag tvingades möta när livet sattes på paus. 

"Det enda du kan göra är fortsätta skriva, uttrycka dig genom tal och skrift och hoppas att förmågan återhämtar sig" var beskedet jag fick utan några löften. 

Men idag kom det första alstret till tack vare Pelles rader i slutet på hans bok som jag lånar till titel och refräng till min nyskrivna låt. 

Hoppas du inte misstycker Pelle! Eller är det rent av ett tecken? 

Livets mening är att skapa sig en mening var det nån som sa. 

Jag skriver under på det. Här är den nyskrivna refrängen. Finns det någon mening eller ej?

Bestäm du.

Det är nära mellan finns och fanns

Det är där jag sjunger din sång

Å håller orden vid liv för jag kan

Jag måste våga fast natten är lång

Som när kärleken är sann

Innan tiden haft sin gång

En kulturbärare har gått ur tiden.

Det var ett tungt besked när jag nåddes av att Pelle Nööjd har lämnat oss. Många minnesbeskrivningar tecknas nu om Pelle eftersom han är en person som berör så många.

Ja, jag skriver i presens eftersom jag ännu inte tagit in att han inte finns med oss längre. 

Varje gång jag åker förbi kulturhuset tänker jag alltid efter om jag har tid att titta in och byta några ord, sista åren med ständigt dåligt samvete att jag borde prioritera mitt kulturengagemang högre. 

Det är ju egentligen det engagemanget som, nu när minnena väller upp, satt djupast avtryck i mitt liv, och det finns så många stunder att se tillbaka på med Pelle. 

Jag fick lära känna Pelle 1995 när jag var med i orkestern till den sista revyn som sattes upp på gamla Röda Kvarn på Storgatan. Biografen och teatersalongen som numera är riven. 

Det var en härlig, varm och glädjefylld miljö kryddad med en stor portion galenskap som jag som 25 åring fick träda in i. 

Repetitionerna brukade sammanfattas med uttrycket ”Kaos är granne med Brants” (tygaffären runt hörnet). 

Jag vet inte om Pelle myntade uttrycket men sannolikheten är hög. 

Kreativiteten och spontaniteten i hela revygänget var hög, det var högt i tak och alla hade möjligheter att flika in idéer och tankar om hur föreställningen skulle presenteras. 

Men det var Pelle som var den självklara ledaren och förgrundsfiguren. 

Det var han som författade texterna med tvist och skärpa och humorn var ständigt närvarande både på scenen och bakom. 

Men det som fascinerade mig mest var Pelles förmåga att väva in ett allvar och djup i sina texter. 

Den som tar del av Pelles texter förstår att djupet hos honom är ständigt närvarande. 

Även om humorn är vapnet att ta till för att bemöta det. 

Påskrevyn 1995 blev ett stort uppvaknande för mig och trots att tiden med repetitioner och föreställningar präglades av massor med flams och trams föll det ändå på nåt sätt samman med att jag ”blev vuxen”. 

Gamla Röda Kvarn lämnades samma år och Pelle började jobba som föreståndare på det nyinvigda kulturhuset. 

Själv tog jag examen från högskolan, etablerade min jobbkarriär och blev pappa året efter. 

Revyerna föll i träda men de glädjefulla minnena var ständigt närvarande. 

Det stod klart att Pelles arbete med att bygga upp verksamheten i det nya Kulturhuset tog mycket tid i anspråk så skulle det bli några nya revyer i Sävsjö skulle det i så fall bli på någon annans initiativ. 

Några år senare gick jag till Pelle, med mina första tafatta revytexter, nervös och spänd inför hur de skulle tas emot av mästaren. 

Till min glädje konstaterade Pelle att materialet höll men han gav mig flera tänkvärda råd och tips och han skickade med att ”om du ska leda en revyensemble med många olika personligheter och viljor kommer du inte kunna vara alla till lags, och när du gör satir på lokala personligheter och makthavare kommer du också att behöva möta dem på stan”. 

I de följande revyer och teateruppsättningar som sattes upp var Pelle min ständiga mentor och bollplank att testa idéerna mot. Inför revyerna var vi en grupp som återkommande hade ”brainstorming” möten. Minns dessa möten som en kreativ soppa med idéer, den ena galnare än den andra och Pelle var oftast den som levererade flest ideér och de mest galna. Från Pelles sida fanns aldrig någon prestige, han såg tvärtom en glädje i att någon annan än han själv tog initiativet till nya revyer, det viktigaste var att kulturen fick blomstra och att Röda Kvarn var fullsatt kväll efter kväll. Vi hade åter hittat den där varma och härliga atmosfären som fortsatte genom alla revyer och på senare år genom Komstadspelen.

Pelles tradition att varva skratt med ett uns allvar i föreställningarna passade även min grubblande själ, det blev något av Sävsjörevyns signum och jag tror det är en orsak till att våra föreställningar blev så uppskattade. I revyn 2008, "En salig röra", var djupsinnet till och med själva huvudtemat i föreställningen då den tog upp livets stora frågor. 

Hela den revyn ligger på Youtube, men med vetskapen om att Pelle inte är med oss längre kommer det ta lång tid innan jag orkar titta på klippen. Jag är rädd att det kommer röra upp alltför mycket känslor.

Jag väljer istället att citera några rader ur Pelles diktsamling där han själv sammanfattar det hela i dikten "Galna"

"Det är vackert

när vi är galna

när galenskapen

är det enda

som betyder något

och vi vågar balansera

på kanten

till det stora diket

där det stora allvaret bor"

Tack Pelle!

För all glädje du skänkt oss genom ditt outtröttliga engagemang för kulturen. Din förmåga att engagera och inspirera andra har skänkt glädje till så många och du var den som inspirerade och uppmuntrade mig
att ta steget från musikscenen till teaterscenen. Det har gått ett antal år sedan jag skrev något för en teaterscen men jag har tankar på det så gott som varje vecka. I bakhuvudet finns alltid tanken att när jag får en tillräckligt bra idé så ringer jag Pelle. Idag blir jag smärtsamt påmind om att man aldrig ska ta någonting för givet.

Men som Pelle själv skriver i sin bok om gamla Röda Kvarn i Sävsjö;

"Alla minnen och hemligheter som bor i Röda kvarns gamla väggar kan ingen flytta" 

Även fast du inte är där Pelle, när jag i framtiden besöker kulturhuset, kommer din gärning leva kvar och väggarna ska för alltid viska ditt namn.

/Vi ses i revyhimlen. Mattias Linder. Sävsjörevyn.

Jubileumsrevy i Sävsjö till påsk!

Året är 1643. Bronx grundare, sjökaptenen Jonas Brunck från Komstad dör och efterlämnar ett testamente…
Är du nyfiken på fortsättningen?
På påskafton är det premiär för revyföreningen scensations jubileumsrevy ”Mjölfadern” på Röda Kvarn i Sävsjö. Sammanlagt åtta föreställningar är inplanerade under påsken och efterföljande helg.

Föreställningen har två utgångspunkter. Huvudtemat blir berättelsen om Jonas Brunck, sjökaptenen från Komstad som gav namn åt stadsdelen Bronx i New York. Men man kommer också uppmärksamma att revyföreningen i år har tio års jubileum.

Egentligen kommer revyn inte direkt handla om Jonas liv, utan snarare vad han lämnade efter sig och hur det påverkar dagens Sävsjö. Vår historieforskning har lett fram till sensationella upptäckter som vi kommer att avslöja under föreställningen, hälsar revyföreningens ordförande Mattias Linder, aningen kryptiskt. Han låter oss förstå att just på den platsen Jonas Brunck bosatte sig senare kom att utgöra ett säte för den italienska maffian, vilket ger en vink om titeln på revyn. Brunck kommer att vara det bärande temat men folk behöver inte vara oroliga för att det ska gå ut över de lokala inslagen. Vi kommer att väva in aktuella händelser, personer och debattämnen i föreställningen och som vanligt kan inga makthavare gå säkra. Folk kommer att känna igen sig, säger revygänget som hoppas publiken ska hitta till Röda Kvarn. Vi uppmanar de som inte tidigare gått på revy att prova. Revyn är till för alla kommuninnevånarna, det är lika mycket deras revy som vår.

Tio år har gått sedan revyföreningen satte upp sin första revy och detta kommer att uppmärksammas i föreställningen. På tio år har vi satt upp fem revyer. Samtliga av dessa har varit helt egenproducerade utan inköpt material. Det har blivit något av ett varumärke för oss att skriva allt material själva och vi inbillar oss att det är en av anledningarna till att vi haft en trogen publik genom åren.

Det som skiljer årets föreställning från tidigare är att grundhistorien är mer av en fars och förvecklingskomedi. Ett nytt grepp som vi inte har provat tidigare. Men om publiken får hälften så skoj som vi har när vi repeterar kommer de nog att gå nöjda härifrån.

Aktörer i årets Sävsjörevy
Överst: Lisa Claesson, Mattias Linder, Albin Linder
Mitten: Tobbe Fredriksson, Pelle Nööjd, Sofie Johansson,
Morgan Rosenqvist
Nederst: Lisa Hjelmqvist, Sollan Johansson, Bosse Syrén
Liggande: Per Vettefors

OBS! BILJETTFÖRSÄLJNING KULTURHUSET SÄVSJÖ!! OBS!!

Öppettider:
tor-fre kl 16-19
lör kl 9:30-12
Övrig tid telefonbokning 0382-12076

Föreställningar:

Påskafton lör 7/4 kl 15:00 (Premiär!)
Påskafton lör 7/4 kl 19:00
Påskdagen sön 8/4 kl 19:00
Annandagen mån 9/4 kl 19:00
Torsdagen 12/4 kl 19:00
Fredagen 13/4 kl 19:00
Lördagen 14/4 kl 15:00
Lördagen 14/4 kl 19:00

VÄLKOMMEN!

Vad döljer sig under bikinin?

Statistik. Har själv gått ett par kurser i ämnet under min period på högskolan. Jag anser att det viktigaste jag fick lära mig där, är att man ska läsa statistik med ett kritiskt sinnelag. Efter ha tagit del av SCB:s medborgarundersökning i Sävsjö kommun har jag fått den regeln bekräftad.
Vid första överblicken konstaterar jag besviket att kultur är ett område som enligt kommuninvånarna kan ges lägre prioritet. Vad är nu detta?! Är folk inte kloka? Det går väl inte att ge kulturen lägre prioritet än vad den redan har?

Ögnar igenom den torra texten och läser att uppgiften inte är statistiskt säkerställd. Jag andas ut, tillfälligt, för senare konstaterar jag att nära hälften av de områden som behandlats inte är statistiskt säkerställda. Exempelvis är invånarnas uppfattning om räddningstjänst, grundskola och trygghet inte statistiskt säkerställda. En fråga väcks. Kan man verkligen använda sig av dessa falska påståenden? Surfar in på SCB:s hemsida för att läsa på. Tänker att nu skulle de se mig, lärarna på högskolan, hur jag frivilligt pluggar statistik. Men jodå, det går alldeles utmärkt kan jag läsa. Många av de undersökningar vi tar del av dagligen är inte statistiskt säkerställda. Läser vidare hur man kan använda sig av sådan statistik.

Jag citerar; ”Om en viss enhets (läs Sävsjö kommuns) resultat uppmäts i procent innebär det att vi kan använda denna information för att uttala oss om resultatet på den enskilda enheten Däremot är det svårt att dra någon slutsats om enheten är bättre eller sämre jämfört med andra enheter".

Kommunledningen kan alltså dra nytta på följande vis. Skryt gärna om hur bra invånarna trivs i kommunen men slå er inte för bröstet och tro att de trivs bättre här än någon annanstans!
Som att säga att man har en tät gräsmatta, men det går inte att säga om den är tätare än grannens eftersom du då måste räkna alla strån. Suck. Man är beredd att hålla med den som sa att statistik är som en bikini. Det man ser ger anledning till en massa funderingar men det väsentliga förblir dolt.

Inser att jag, istället för att läsa undersökningen, själv måste ställa mig frågan om jag trivs i Sävsjö kommun. Tja, allt är ju relativt. Men visst, jag har mat för dagen, tak över huvudet och sophämtningen fungerar. Mina basala behov är täckta så det vore ju förmätet att säga att man inte har det bra. Men det är klart, någon krona mer till kulturen skulle ju inte skada. Och det vågar jag påstå trots att det inte är statistiskt säkerställt.

Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110708

Låt kungen gå på strippklubb om han vill!

Så heter en facebookgrupp där man tar kungen i försvar. Frågan är inte längre om han har varit på strippklubb utan om hans rätt att gå dit. Klart han har. Det är säkert roligare än att åka runt och klippa band och lyssna på tråkiga tal från kommunala representanter. Mitt förtroende för kungen och monarkin är trots allt oförändrat. Det är lika lågt nu som innan. Maken till malplacerad person får man leta efter. Royalisterna hoppas att Viktoria ska ta över för att rädda förtroendet. Jag kan förstå denna desperata tanke. Fast ändå inte.

Svenskar och monarki. En hopplös ekvation som strider mot sunt förnuft.
Vi är världsmästare i demokratisk fostran. Det börjar i förskolan. Skolor och föreningar pumpar in budskapet. Alla får vara med, alla är lika värda. Att det inte alltid fungerar så i praktiken må vara sant men det är dit vi strävar. Att uppfostra goda demokratiska medborgare.

Men så nås vi av nyheten att prinsessan ska besöka vår kommun. Vad händer?
Jo, det som alltid tycks hända när kungligheter är på besök någonstans. Förnuftet är som bortblåst. Masspsykosen sätter in och hyllningskören tar vid. Enligt nyhetsrapporteringen stod ”förväntansfulla barn och väntade vid avspärrningarna med flaggor i händerna”.
Kommunens representanter radar upp sig som stelopererade pingviner, ivriga att få skaka hand och överlämna… ett kopparmått. Det är ju livsviktigt med kommunal representation. Varför? Tycks ingen fråga sig, det bara är så.
I ljuset av den senaste tidens uppmärksamhet kring hovet ter sig dessa lismande skådespel alltmer otidsenliga och världsfrånvända.

Hade personen som hyllades gjort någon alldeles särskild prestation? Något som kunde liknas vid en formidabel idrottsprestation eller annan typ av fantastisk mänsklig bedrift?
Nej, enda skälet till hyllningskören är att personen är av kungligt blod. Charmerande, förtjusande och vacker förvisso, men det finns fler med de egenskaperna som bör hyllas i så fall. David Gunnarsson, som verkligen hade stått för prestationen, glömdes nästan bort i sammanhanget. Viljan och ivern att få sola sig i glansen och stå i gunst hos en kunglighet blir så stor att den överskuggar allt annat.

För de ”tålmodiga och förväntansfulla barnen med flaggor i händerna” har sommarlovet börjat. De kan nu själva i större utsträckning bestämma om de vill delta i kungliga hyllningar. Den demokratiska fostran fortsätter. Kanske kommer den demokratiska värdegrunden bli så djupt rotad i dessa barn att de en dag växer upp och funderar över vad de egentligen var med om den där dagen. Kanske kommer de reflektera över att den svenska monarkin, som vilar på en grundlag som skrevs 1810, är omodern, förlegad och rimmar illa med demokrati i Sverige tvåhundra år senare. Kanske kommer de fram till att nåt borde göras. För Sverige, i tiden.

”Striptease är en dans där artisten långsamt tar av sig kläderna” (wikipedia)

Är kronan inte lätt på hjässan kanske det är bättre att strippa…

Fotnot: Publicerad som krönika i Smålandstidningen 110615

En vecka präglad av hockey

Hockey har präglat veckan som gått. Den började med Peter Forsbergs besked att han slutar sin aktiva hockeykarriär. På torsdagen fortsatte det med att HA74:s kampsång "Käka puck" seglade in som etta på Wikegårds lista. Och igår fick jag själv prova på att spela plojhockey.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.

Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.

Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.

Lugn alla svenskar! Det finns andra Älmhultsbor än Ingvar Kamprad att vara stolt över.

Såg uppdrag gransknings program om Ikeachefen Ingvar Kamprads avancerade skatteplanering. Egentligen innehöll väl inte dokumentären något speciellt chockerande. Varför skulle inte Ikea likt andra multinationella företag ägna sig åt avancerad skatteplanering?
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?

Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".

"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"

Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;

- Oh I like it!