En vecka präglad av hockey

Hockey har präglat veckan som gått. Den började med Peter Forsbergs besked att han slutar sin aktiva hockeykarriär. På torsdagen fortsatte det med att HA74:s kampsång "Käka puck" seglade in som etta på Wikegårds lista. Och igår fick jag själv prova på att spela plojhockey.
Så här i efterhand känns alltihop som ett sammanträffande. Är det nån spelare som kan leva upp till uttrycket "käka puck" så är det ju Foppa. Uttrycket som offentliggjorts av Niklas Wikegård handlar om människor som är beredda att göra det där extra som krävs för att laget ska lyckas. Det handlar om att aldrig vika ner sig ens i de svåraste stunder av motgång, att alltid plocka fram fighter hjärtat. Peter hade fighter hjärtat som krävdes för att tillhöra de stora och ovanpå detta sin spelintelligens, split vision, skridsko och klubbteknik.

Varför hyser jag en beundran för dessa stora idrottsmän/kvinnor? Förmodligen för att jag själv aldrig lyckades i idrott. Minns min egen tid som ungdomsspelare i fotboll, hur jag aldrig klarade av att prestera under press. Då snackar vi inte om nån speciellt hög press ska ni veta. Det handlade om simpla matcher i ungdomsserier med i huvudsak föräldrar som åskådare men till och med detta var tillräckligt allvarligt för att det skulle låsa sig. Allt det där som var enkelt att göra så länge det var lek var fullkomligt omöjligt i en matchsituation. Jag hade heller aldrig förmågan, till skillnad från många lagkompisar, att bli förbannad och extra taggad i motgång, det som man brukar kalla vinnarskalle. I tonåren tog andra intressen över, det finns ju som sagt andra forum för performance.

Att spela musik eller agera på en scen inför en publik är för mig någonting helt annat än att utöva idrott inför åskådare. Visst kan man känna press där också men du har större möjligheter att förbereda dig för vad som ska hända. I idrottsutövning uppstår manuskriptet i samma stund som du agerar, det är mycket mer oförutsägbart. Jag anser att det är modigare att gå ut och spela en match för en fullsatt arena än att gå ut och agera/spela musik framför en publik. Men vi är alla olika som tur är. I skrivande stund är det morgonen efter mitt livs första hockeymatch och just nu känns det som det var min sista också. Jag har lite mer förståelse för Foppa nu. Det är alltså så här det känns när kroppen säger ifrån.

Lugn alla svenskar! Det finns andra Älmhultsbor än Ingvar Kamprad att vara stolt över.

Såg uppdrag gransknings program om Ikeachefen Ingvar Kamprads avancerade skatteplanering. Egentligen innehöll väl inte dokumentären något speciellt chockerande. Varför skulle inte Ikea likt andra multinationella företag ägna sig åt avancerad skatteplanering?
Det intressanta med dokumentären tyckte jag var hur Ingvar lyckats bygga upp bilden av sig själv som den vanlige medborgaren som egentligen är alldeles för korkad för det han lyckats med. En man av folket. Det är ju naturligtvis detta som är det mest geniala med hans affärside´. Ikea är så djupt inpräntat hos svenskarna. Jag har svårt att se hur dokumentären skulle kunna ändra på det. När man läser kommentarer på nätet är reaktionerna i stor utsträckning de motsatta. Rör inte vår Ingvar! Den svenska avundsjukan osv. Så långt har alltså Ingvar kommit i mediabilden av sig själv. Hur många andra svenska företagsledare eller politiker skulle vi till exempel förlåta att de varit nazister?

Men jag är en av de som har Älmhult att tacka för annat än Ikea. En av mina största musikaliska upplevelser hade jag med The Creeps från Älmhult. Deras konsert på Hultsfredsfestivalen kommer jag aldrig att glömma. Och texten till "Oh I like it" är definitivt raka motsatsen till en "ikea inreding".

"Going up the esculator, goody goody generator, going down with blue tomato, let´s make love and eat it later"

Fast visst finns det vissa likheter mellan texten och "Inter Ikeas" huvudkontor i Holland. De är ungefär lika innehållslösa. Men med tanke på pengarna som rullar in där kan jag faktiskt tänka mig Ingvar, hur han sitter i en av kontorsstolarna samtidigt som det regnar pengar över honom, sjungades;

- Oh I like it!

Sävsjös politiker på utbildning

Förra veckan var Sävsjös nyinvalda politiker på kurs i Kulturhuset för att lära sig om det politiska hantverket. Nu till veckan fortsätter utbildningen. Då ska det handla om den kommunala juridiken. En fråga infinner sig med anledning av detta. Vad har nuvarande politiker i kommunstyrelsen för skolning i ämnet? Om de nyinvalda politikerna ska bli lika duktiga i ämnet som sina tidigare erfarna politikerkolleger skulle jag kunna tänka mig att utbildningsdagen får detta schema;

UTBILDNINGSDAG I KOMMUNAL JURIDIK

08:00 - 09:00 FIKA

09:00 - 10:30 "LAGEN OM OFFENTLIG UPPHANDLING"

- En liten lektion i hur man på ett enkelt och finurligt sätt kringgår denna lag och lär sig hitta de ev kryphål som finns. Restaurangskolan Ljunga Park användes som ett föredömligt exempel.

10:30 - 12:00 FIKA

12:00 - 13:00 LUNCH

13:00 - 14:30 "KOMMUNALLAGEN"

- Utbildning i hur vi inskränker demokratin och koncentrerar beslutsfattandet till kommunstyrelsen utan att medborgarna fattar ett skit. Detaljfrågor vi berör är: Hur kör vi enklast över BU- nämnden? Hur hanterar vi problem som uppstår i samband med detta? Ex
enskilda nämndledamöter som riktar kritik genom media etc. Hur kan vi ytterligare begränsa antalet nämnder? Hur får vi medborgarna att tro att vi ändå är fortsatt demokratiska? Kanske med medborgarförslag som vi lätt kan kasta i papperskorgen om de inte passar oss.

14:30 - 15:30 FIKA

15:30 - 16:00 "KOMMUNREVISION"

Tiden börjar bli knapp efter en lång och hård dag men sista halvtimman kommer vi att ägna åt frågeställningen; "Hur undviker vi kritik från kommunrevisorerna när vi gör små ovidkommande brott mot kommunallagen? Skulle rentav ytterligare inskränkningar i demokratin kunna komma ifråga för att hantera detta lilla problem? Erfarna politiker kommer här att dela med sig av de knep de har för att kringgå den tungrodda demokratin. Vi kommer även att presentera vår slogan "tillsammans". "Tillsammans" handlar om hur man får med sig oppositionspartierna på samma tåg så att opposition och politisk debatt i kommunen blir närmast obefintlig.

16:00 - 17:00 FIKA.

Vi avrundar den långa dagen med en välförtjänt fika och lite allmänt ryggdunkande.

VÄL MÖTT!

Kan musik förändra världen?

Jag har ett kluvet förhållande till välgörenhetslåtar. Detta fenomen växte sig stort i mitten på åttiotalet då jag själv var tonåring. Band aid och live aid med Bob Geldof som jesusgestalt hade en enorm hype omkring sig. Vi ungdomar satt som klistrade framför tv-apparaterna och följde den dygnslånga globala live-sändningen. Upprinnelsen till det hela var ett 7 minuter långt BBC-reportage från Wollo-provinsen i Etiopien. Det visade svältens förödande konsekvenser med utmärglade och håglösa barn.

Den långvariga torkan angavs först och främst som orsak till svältkatastrofen.
I efterhand vet vi att det bara var den utlösande faktorn. Det långvariga kriget mot Eritrea hade drabbat wollo-provinsen hårt och torkan var det som fick bägaren att rinna över. Det faktum att den totalitära regimen försökte hemlighålla katastrofen bidrog också till dess omfattning.

Engelska artisteliten sjöng till julen 1984 in låten "Do they know it´s christmas?" skriven av Bob Geldof (Boomtown rats) och Midge Ure (Ultravox). Kort senare var det amerikanernas tur att lansera "We are the world" skriven av Michael Jackson och Lionel Richie. Singlarna sålde enormt bra och tillsammans med live aid projektet lyckades man samla in ca 1,5 miljarder kronor.

Själv skyndade jag mig till skivbutiken för att köpa singlarna och jag minns att det var ganska mäktigt att höra Bruce Springsteen i duett med Stevie Wonder. Jag funderade inte så mycket på låtarnas innehåll utan tyckte mest det var imponerande att se alla världsartister samlas.

När jag idag jämför de båda låtarna vågar jag dock påstå att Michael och Lionel slår Bob och Midge vad gäller textmässig kvalité. Bara titeln "Do they know it´s christmas" är ju hopplöst ogenomtänkt. Visste de om att det var jul?
Nej, förmodligen inte eftersom majoriteten av befolkningen i Wollo-provinsen är muslimer. I andra versen kommer nästa pekoral;
"There wont´ be snow in africa this christmas".
Det förekommer visserligen snö i Etiopiens höglänta områden men det var knappast snö och kyla som de svältande barnen saknade. Även om nederbörd i största allmänhet hade behövts.

Springsteen hoppade för övrigt av välgörenhetståget. Han medverkade aldrig på live aid konserten. 1988 gav han sig istället ut på turnén, "human rights now!", tillsammans med Sting, Peter Gabriel, Tracey Chapman och Youssou n´Dour. Turnén syftade till att stödja arbetet för mänskliga rättigheter och dåvarande apartheidregimen i Sydafrika var i stort fokus under turnén.

2010, 25 år efter live aid gjordes nyproduktioner av de båda låtarna. Haiti var upprinnelsen denna gång.
Haiti som är ett av världens fattigaste länder var, och är, sannerligen i stort behov av hjälp. Landet har likheter med Etitopien så tillvida att fattigdomen till stor del är en konsekvens av våldsamma inre stridigheter och snedfördelning av resurser. Haiti var hårt drabbat redan innan jordbävningen.

Varför är det lättare att samla artisteliten till katastrofhjälp än till aktioner för ex mänskliga rättigheter? Det är ju ändå på sikt bättre för att motverka svält och fattigdom i världen eftersom det angriper orsakerna.
Jag misstänker att ett av skälen är att det kan kosta för en artist att ta ställning politiskt. I sista änden är ju varje artist beroende av sin publik.

"We can´t go on, pretending day by day. That someone, somewhere will soon make a change"

Så lyder textraden Kenny Rogers sjunger i "We are the world".
Det är vanskligt att bedöma huruvida musik kan förändra världen men med facit i hand, 25 år efter första live aid-konserten, vet vi att svältkatastrofer alltjämt kommer och går men att apartheidregimen i Sydafrika åtminstone har fallit.

Insamlingar till katastrofhjälp är bra men det hjälper inte mot orättvisor. Det lindrar symtomen men det tar inte bort tumören. Det är med samma inställning som man ger morfin vid långt framskriden cancer. Ingen ska behöva lida. När man samlar in pengar till cancerforskning är det dock orsaken till problemet som är i fokus. Jag har aldrig hört någon lansera idén att man ska samla in pengar för att köpa in mer morfin.

Än så länge förstår inte datorer ironi

Som ni ser har jag fallit för kommersialismen och lagt upp google annonser (betalt per klick) i bloggen. Det är nämligen så fiffigt utformat, lovar google, att annonserna som läggs ut, automatiskt utformas av deras annonshanteringsprogram.
Annonserna i bloggen ska alltså spegla bloggens innehåll.

Det började bra då jag fick en skitsnygg bildannons om Jerry Seinfelds globengig i vår. Jag fick genast en upprymd känsla av att Jerry satte ett värde på att annonsera i just min blogg. Det visade sig dock ganska snart att googles annonshanteringsprogram inte förmår läsa mellan raderna, vilket jag naturligtvis borde ha förstått. Dagen efter jag publicerat inlägget om sverigedemokraterna var en annons från nättidningen "nationell idag" upplagd, vilket inte riktigt var den riktade annonsering jag hade tänkt mig.

Det går att spärra alla enskilda annonser men detta blir ett hästjobb eftersom det hela tiden dyker upp nya annonser med tveksamt innehåll. Men google utlovar naturligtvis en lösning på detta. Man kan spärra kategorier av annonser som man inte står för. Det är bara ett problem. Funktionen finns inte för svenska språket!

Nu väntar jag på att google ska godkänna min ansökan på funktionen "annonsgranskning". Denna funktion gör det möjligt för mig att godkänna annonserna innan de publiceras. Fast det finns ju förstås även en hake med detta. Om jag använder annonsgranskning kan detta ha en negativ inverkan på mina inkomster eftersom det minskar "annonsaktionerna" på min webbplats. Kanske ett mindre problem för mig då bloggen på 7 dagar genererat den "enorma" inkomsten 9 kr och 74 öre.

Google har naturligtvis förhållningsorder för annonsering. Det är inte tillåtet att klicka på egna annonser och inte heller uppmana andra att klicka. Eftersom googles annonsprogram inte förstår ironi och inte förmår läsa mellan raderna känner jag att det är bäst att förtydliga detta ordentligt. KLICKA INTE PÅ ANNONSERNA! ;-)

Bojkotta sms-fräckisar och rädda innebandyn!

Har ni tänkt på att muntligt berättade historier numera är ytterst sällsynt. I över 20 år har jag varit med i Sävsjös ballaste motionsgäng i innebandy, "P-nissarna". Så kallade vi oss när vi deltog i Sävsjö IBK:s korpturnering. En turnering som sedan flera år är nedlagd eftersom det till slut inte gick att få tag i några domare, ni kan säkert själva räkna ut varför. Men tränar gör vi alltjämt varje tisdag.
Ett stående inslag varje vecka har varit historieberättandet och det ska väl tilläggas att humorn inte alltid tillhör den mest rumsrena.

När sms humorn gjorde entré fann jag till en början detta som ett lyft för historieberättandet. Helt plötsligt dök det upp nya historier från alla håll, utbudet var enormt. Tyvärr måste jag i denna stund, med visst vemod, konstatera att muntligt historieberättande numera lyser med sin frånvaro och att sms humorn helt och hållet tagit över.

Det brukar börja med att någon frågar typ:
-"Har ni sett sms:et om killen som fick stånd i grönsaksdisken?"
-"Nä", kanske hälften av gänget svarar och så tar vederbörande upp sin telefon och läser upp historien för oss andra.
Ibland går det inte ens så långt att det blir uppläst helt enkelt för att det är för jobbigt.
-"Jag skickar den till er", kan det låta.
Numera är det ju mycket animationer som skickas och ska man förmedla det på innebandyn måste alla stå i en ring runt mobilen för att försöka hänga med i det som händer på skärmen. Ofta brukar visningen sluta med att ungefär hälften säger:
-"Den där har jag redan sett"

Det är någonting vi har gått miste om här. En historia behöver faktiskt inte vara särskilt bra för att den ska bli rolig. En person som är skapligt bra på muntligt berättande kan få den mest poänglösa historien att bli rolig. Det handlar om timimg, mimik, tonläge och glimten i ögat. Hur ska sms humor någonsin kunna uppväga det? Jag vill inte framstå som en bakåtsträvare men om vi inte tar oss i kragen så kommer vi snart att ha lämnat över all muntlig komik till professionella stå upp komiker. Jag ser ett skräckscenario framför mig där vi sitter och visar sms animationer och roliga youtube klipp för varandra och ingen skrattar för att alla redan har sett dem tusen gånger.

Konspiratoriskt lagd som jag är misstänker jag att det är pengar och girighet som ligger bakom det hela. Det måste vara så att varje telefonbolag har anställda som sitter och konstruerar animationer som sedan kan spridas som en löpeld genom mobilvärlden och generera inkomster. Penningstinna direktörer har lagt beslag på vårt gemytliga historieberättande på tisdagkvällarna. Man kan inte ens dra en fräckis utan att nån ska tjäna pengar på det. Det är för jävligt!

Om det är nån som undrar förresten.
Jodå, ibland hinner vi med att spela lite innebandy också.

Bakom varje framgångsrik regissör finns en skicklig kompositör

Visst är det så. Vad skulle tex Steven Spielberg vara utan kompositören John Williams? Tänk er "Jurassic Park" utan sitt pompösa tema eller "Schindlers list" utan sitt nakna vemodiga violinstycke. Visste ni förresten att John Williams spelade in gitarrstycket Cavatina av Stanley Myers långt innan stycket blev känt som ledmotiv i filmen Deer Hunter?
Bra manuskript och skådespeleri behövs naturligtvis för att nagla fast åskådaren vid storyn men känslorna hos publiken blir nästan aldrig förlösta utan musik. Detta är Steven Spielberg medveten om och det är därför han anlitar John Williams. Han har ju råd med det dessutom.
Naturligtvis finns det paralleller att dra till revyn även här, kanske bättre än till elefanter.
Vad skulle revyförfattaren vara utan sin ensemble och vad skulle ensemblen vara utan kulissarbetare, ljud å ljustekniker och orkester och vad skulle alla dessa tillsammans vara om de inte fick mat och fika av ideella krafter bakom scenen?
Smalare kanske?